Söndagens evangelium var Matt 6:19-23. De sista meningarna lyder: "Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret." Texten skulle vara utgångspunkt för samtalet. Den sista meningen kan handla om att inte ta miste på vad som är sant. Vad är det som är ljuset? Vad är mörkret?
Ämnet att bli sig själv, att bli autentisk rörde sig dock mest inom den psykoterapeutiska sfären. Det talades om att hitta den sanna känslan, den som kunde vara dold bakom den första som kommer till en person i kris. Döljer sig kanske sorg bakom vreden? Sanningen kan ge frihet till handling, om man kan ta in verkligheten och orka se hur saker är. Från barndomen kan en person ha fått skadliga anknytningsmönster. I dialog med en terapeut eller andra kan man få insikt om att man inte behöver anstränga sig för att få kärlek. Men det är inte fritt fram att skylla ifrån sig. Med processen följer ansvar. Det kan handla om att man måste värna sig själv, men man kan inte i alla lägen hävda att så här är jag. En autentisk gnällspik blir inte uppskattad.
Hur känner man då att man är sig själv? Det kan komma i glimtar. Autenticiteten kan vara en upplevelse av fördjupad glädje, en lugn och trygg närvaro. Är det själviskt att sträva efter att bli sig själv? Nej, menade båda psykologerna. Om man har kontakt med sig själv och sina känslor, om man är grundad kan man öppna sig för gemenskap med andra människor.
