Jag har inte funnit någon Bibel för barn som jag velat läsa för barnbarnen. Berättelserna är för gulliga eller för grymma. I "Texter" understryker Eggehorn att Bibeln inte är skriven för barn. De är helt enkelt inte adressaten. Av en så komplicerad bok, tillkommen under så lång tid, kan man inte göra en parafras för barn och kalla den Bibel. "En vän från himlen", där barnen är aktörer, blev hennes sätt att lösa problemet.
Artikeln om Sankt Botvid från 1100-talet stannar jag också vid. Varje gång vi åker söderut på E4, vilket jag och maken gör ganska ofta, lägger vi märke till Botkyrka kyrka. Där fanns till en början en träkyrka som byggdes av brodern Björn till Botvids minne. Det finns två legender om Botvid. I den första disputerar han med en bonde om vem fiskevattnet tillhör. Botvid säger att det räcker till alla om de delar. Botvid beger sig till en annan plats. Då följer hela fiskstimmet efter. Den andra legenden handlar om Botvid som far österut för att återbörda en träl till de sina. Men den frigivne mannen tar Botvids yxa och dödar både honom och vägvisaren Esbjörn. Därefter tar han båten och flyr. Botvid blir martyr. På Botkyrka kommuns vapen är han avbildad med yxan i den ena handen och en fisk i den andra.
Längre fram i "Texter" hajar jag till när jag läser om moder Teresa. Den albanska nunnan var respekterad av den katolska kyrkan och drev en framgångsrik skola för unga kvinnor. Men hon fick en kallelse i sitt inre att gå till de fattigaste av de fattiga i Calcuttas slum. Efter flera års väntan får hon tillåtelse att lämna skolan och nunnegemenskapen. Redan den första dagen i den nya kallelsen blir allt mörkt och tomt i hennes inre. Glädjen har hon i mötet med de utblottade, men själv vet hon inte längre om Gud finns. Föreställningen att ett uppoffrande liv upplevs som meningsfullt får här sin törn. Moder Teresa törstar och blir själv Den behövande.
Ylva Eggehorns föreläsning när hon blir hedersdoktor vid Uppsala universitet avslutar "Texter". Där talar hon om språkets mirakel och bönen, där de andra också existerar. Att tala och skriva är nödvändigt för att förstå världen och för att förändra den. Därför är språket hennes arbete. Det gäller att få isflaken med människor att röra sig mot varandra.
Hon kommer också in på distinktionen mellan optimism och hopp. Den har jag stött på tidigare hos andra. Så här skriver Vaclav Havel: "Hope is definitely not the same thing as optimism. It is not the conviction that something will turn out well, but the certainty that something makes sense, regardless of how it turns out." Eggehorn pekar på efterkrigstidens stigande kurva med tillväxt, framsteg och optimism. När den bryts, som nu, behöver vi återupptäcka ett annat mönster, skriver hon. Det är en vågrörelse som går från liv genom död till nytt liv. Den ger rum för ett hopp som kan integrera det tragiska i tillvaron.
