25 januari 2013

En klassiker (Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken)

En av våra främsta kärleksromaner. Det brukar man säga om Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken som gavs ut 1912. Nu när jag har läst den för tredje gången - tror jag - slår det mig hur liten del av textmassan som upptas av Arvid Stjärnbloms och Lydia Stilles möten. Kanske är det inte ens hälften av boken, och det är nog mindre än hälften av hälften som är lyckliga stunder. Men det är en uppvisning i förälskelsens och passionens olika stadier fram till att hon älskar en annan, det grymma: "har aldrig älskat så!"

Inledningsvis kysser de varandra oskyldigt i en syrenberså. Senare på Arvids redaktionsrum viskar Lydia att hon vill men inte törs vara hans älskade i hemlighet. Han, en lärarkandidat och tidningsmurvel med ströjobb, har inte råd att gifta sig. Hon blir faderlös och låter sig vigas vid en äldre man.

Tio år senare när han också är bunden råkar de varandra på nytt. Nu har Lydia blivit modigare. Under lögnens signum är de tillsammans i hennes lilla våning invid Johannes kyrka. Hon har lämnat man och dotter på gården i Sörmland.

Det snöar mycket hos Söderberg. Vid deras möte på redaktionen faller snön. Den faller och faller över flera sidor. När Arvid åter besöker Lydia efter att hon varit otrogen faller snön igen. Man har tolkat det som att den lägger sig som glömska över det som varit. Det kan stämma i det andra fallet. Men vad är snön i det första? Det oskyldigt vita kanske.

I Doktor Glas från 1905 snöar det också på slutet. Då lägger huvudpersonen sin brottsliga gärning bakom sig och sin omöjliga kärlek till fru Gregorius. Den romanen följer på andra som ställt frågan om det berättigade mordet, som Emile Zolas Thérèse Raquin och Dostojevskijs Brott och straff.

Moraldiskussioner fattas inte heller i Den allvarsamma leken. De verkar mynna ut i en tro på ödet. "Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!"

Hjalmar Söderberg är fritänkare, ateist. Han driver med kyrkan. Han skriver bland annat att den helige ande är den enda gudomlighet som kommit till genom omröstning, och i Sverige avskaffar prästerna djävulen. Jag upptäcker hur rolig Söderberg kan vara. Han beskriver en middagsbjudning hos en generalkonsul som har mod att servera norskt brännvin efter 1905. Och till fisken spelas Die Forelle av Schubert. Verner von Heidenstam får heta P.A. von Gurkblad och Oscar Levertin Olof Levini.

Jag skulle förstås dra ännu mer på munnen om jag var bättre insatt i det förra sekelskiftets kulturliv med dess personligheter. För det är i mycket en samtidsroman. Det hänvisas till Dreyfus-affären, unionsupplösningen, rysk-japanska kriget och Titanics undergång.

Söderberg är den klara prosans mästare. Det är en njutning att läsa honom, att följa huvudpersonens vandringar genom ett Stockholm som i mycket är sig likt, se hur ljuset skiftar över staden och avläsa skymningens vemodiga blå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar