"Det är smuts som jag har rotat i. Men det är Arndts smuts." (Bo Inge Andersson, Järnår)

Bo Inge Andersson, tidigare Tysklandskorrespondent, har intresserat sig för de så kallade järnåren under Gustav IV Adolfs regeringstid. Efter mordet på Gustav III blev det mörkt och tyst i Sverige. Man fick akta på vad man skrev och vad man yttrade. Och utåt skulle det se bra ut.

Italienaren Guiseppe Acerbi hade rest i landet och utmålat läget i dystra färger med ofarbara vägar, usla värdshus och usel ledning. Då kallades Ernst Moritz Arndt, professor i svenska Pommern, in för att justera bilden. (Obs. inte teologen Johann Arndt som levde tvåhundra år tidigare.) Bo Inge Andersson ger honom en medföljare, den nitiske censorn Bergman som ska fungera som "överrock". Sådana är författaren bekant med sedan sin tid som journalist då han besökte Östtyskland. 

Bergman kände en egendomlig känsla av frihet när han och Arndt träffade "jakobiner" och andra politiskt skumma figurer. De båda resenärerna kom överens om att tiga om somligt. De delade också negativa upplevelser. Falu koppargruva gav viktiga inkomster, men arbetarna var instängda i giftiga dimmor. Här refererar Bo Inge Andersson till konstnären Piranesi. Dennes gravyr "Fantasifängelser" är kopierad i slutet av "Järnår" och får symbolisera tidens rädsla och fasor. Jag känner av en stämning som återfinns i Almqvists "Drottningens Juvelsmycke", i en scen med den grymme Reuterholm och huvudpersonen Tintomara.

Andersson citerar flitigt ur "Arndts resa genom Sverige 1804". Ibland blir citaten lite väl långa. Det är mycket karakteriserande av människor. En del har nog bara skymtat förbi, men Arndt höjer dalkarlarna till skyarna. De är urstarka men milda till sinnet. Svenskarna är ett med naturen som är romantiskt besjälad i Arndts skrift. Han blir en svenskhetens poet. Men i Tyskland tyckte man att hans bok var tråkig. Den innehöll också många torra fakta.

Författarens ord om att han har rotat i smuts, Arndts smuts, hänvisar till den senare delen av "Järnår". Tillbaka i Pommern blir Arndt förkämpe för ett rent och enat Tyskland. Han reser ut i det splittrade landet. Allt franskt och judiskt blir hans hatobjekt. Han proklamerar hat till och med. Det är hatet som ska befria Tyskland från Frankrike och judarna. "Arndt kan ses som en av vägröjarna för antisemitismen i den tidiga tyska nationalismen", skriver Bo Inge Andersson. När Hitler tog makten 1933 fick Arndt ge namn åt Greifswalds universitet. Den 1 juni 2018 gjorde universitetet sig av med hans spöke. Arndts namn ströks. Men han lever kvar som kultfigur för de tyska nynazisterna.

Bo Inge Andersson konstaterar i slutkapitlet att som författare anses Arndt på sin höjd vara medelmåttig, och som historiker ägnade han sig främst åt propaganda. Han var ordinarie professor i Greifswald bara under ett och ett halvt år. Med "Järnår" har Bo Inge Andersson i alla fall lyckats göra Arndt herostratiskt ryktbar.