Vad spelar Gud för roll? (Ann Törnblad, På tal om tro ...)

Förläggare Kjell-Erik Sellin skriver i ett efterord till På tal om tro... (Libris) att han hoppas att boken ska öka förståelsen för att kristen tro är något naturligt även i vår tid. Ann Törnblad vill att vi ska prata om vårt förhållande till Jesus ord som har sprängkraft än i dag. Hon har därför intervjuat femton troende svenskar som är mer eller mindre offentliga personer. De är musiker, skribenter, människor från finansvärlden eller från vetenskapen. Lennart Möller, forskare i miljömedicin på Karolinska institutet hade en söndagsskollärare som var professor i atomfysik. Själv liknar han Guds kraft vid en högspänningsledning. Det är energi som behöver transformeras till Jesus och den helige Ande. Det är hans metafor för treenigheten.

En stor del av de medverkande har haft med Gud sen barndomen. Andra har mött honom i en kris. De har olika andliga hemvister, hör till olika församlingar, men det är inte samfunden det handlar om. Hos flera går igen att tron är en fast grund att utgå från. Den hjälper oss att förstå vilka vi är, att ta vara på våra gåvor och förädla dem. Det finns inget stort i att krympa sig själv, säger rektorn vid Lunds universitet, Per Eriksson. Där håller jag med: Tron ger frihet att växa.

Men över lag blir det något lite ytligt och tråkigt över samtalen mellan de hårda pärmarna. Och hur lätt är det egentligen att fånga in Guds betydelse? Landshövdingen i Örebro, Rose-Marie Frebran tvekar över vad det är som format henne mest, personligheten eller kristen tro och värderingar.

Det finns människoöden som har tydligare konturer. Soheila Fors var gerillasoldat i iranska delen av Kurdistan. Där träffade hon sin första man och fick genomlida ett äktenskap präglat av våld och isolering, även efter flykten till Sverige. Hon fick en ingivelse att resa tillbaka till Iran. Där mötte hon Jesus en natt i en bländande syn. Eftersom det är straffbart att vara kristen i Iran flyttade hon till Sverige igen. Nu har hon fått en personlig lycka med en ny man. Men framför allt delar hon med sig av den i sitt engagemang för utsatta kvinnor som drabbats av den så kallade hederskulturen. Hon har öppnat skyddat boende och téhus i Karlskoga.


Marcus Birro är med här också. Han är väl en av dem som varit mest högljudd med sin tro i den svenska debatten. Jag hörde själv hans brandtal på Jesusmanifestationen. Redan som tonåring attraherades han av de stora frågorna. Att tro på Gud var ett intellektuellt beslut som senare kompletterades med känsla och hjärta, säger han. Han och hans fru "blev burna". De lyckades uppbringa ett hopp och ett mod att försöka igen efter att ha förlorat två barn. Nu har de två som lever. De erfarenheterna och att han tog itu med sitt alkoholmissbruk har format honom till den människa han är i dag, menar han.

Gladys del Pilar och hennes syster hade en minst sagt tuff uppväxt på barnhem i Ecuador. När hon var sju år adopterades de av en diakonissa i Sverige som tog med dem till kyrkan och söndagsskolan. Som vuxen blev hon ensamstående med två barn. Hon hade framgång som artist - ni minns väl Afro-Dite - men baksidan bestod i många barnvakter. Och när hon skulle koppla av festade hon. Systern tog med henne till Södermalmskyrkan. Där formulerade prästen det hon själv kände: Även om vi hamnar långt i från Gud och Jesus finns alltid en väg tillbaka. För några år sen lät hon döpa sig. Det var ett aktivt val att leva som kristen. Nu är hon mer nogräknad när hon väljer sina texter. "You raise me up" kan man höra på YouTube.

Fascinerande är konstnärsparet Ulrika och John-E Franzén som levde hippieliv i Kalifornien på 70-talet men nu bor på Österlen, inleder arbetsdagen med en bön och går i kyrkan. Det är han som har målat tavlan Hell's Angels of California på Moderna muséet. Sent i livet drabbades de av tron. Det skedde i samband med att en nära anhörig var narkoman. De blev förvånade över att Gud var en realitet i tolvstegsrörelsen, men det blandades med en känsla av att vara vägledd. Ulrikas skulpturer föreställer kraftfulla väsen i människo- och djurgestalt. I dag är det Jesusmotiv som gäller för makens del.

John E Franzén, Besökaren nr 6, 2009-2012

Personen de bett för är själv troende i dag. Ulrika har fått diagnosen Parkinsons, men sjukdomen har stabiliserats. De har båda fått en större tillit och lägger sina problem i Guds händer. När det blåser snåla vindar uppmanas du att hålla kvar vid din tro, framhåller John-E. Det kan vara en ren viljeakt ibland att överlämna sig.

Ödramatik (Inte ens det förflutna)

Liksom Mari Jungstedt har Anna Jansson mutat in Gotland som deckarförfattare. Jag har med behållning läst hennes Främmande fågel. Härom kvällen såg jag filmen Inte ens det förflutna som nyligen haft premiär. Den bygger på en av Anna Janssons böcker.

Polisen Maria Wern i Visby har en kort tid varit förföljd av en okänd person. Hon tror att det är någon som är missnöjd med hur hon skött ett av sina fall. Att hon för att komma bort ett tag accepterar en inbjudan till återträff med gamla skolkamrater tycker hennes kolleger är en god idé. På Stora Karlsö ska gänget som bara består av kvinnor tillbringa ett par dagar. Rollerna är besatta av namnkunniga och skickliga skådespelare. Vid sidan av Eva Röse i huvudrollen ser vi Frida Hallgren, Helena af Sandeberg, Rebecka Hemse med flera. En intressant gruppdynamik uppstår kanske inte helt oväntat utifrån vars och ens förutsättningar.

Stora Karlsö är ett gott val med sitt ensliga läge sex kilometer utanför Gotlands kust. Ön är obebodd, klipporna stupar rakt ner i havet. Vädret är också en dramatisk medspelare med regn, åska, blåst och - när man tror det ska klarna upp - dimma.

Det är en och en halv timmas spännande bioupplevelse. Filmen använder sig väl av genrens möjligheter. När vi går ut på gatan pratar vi om hur vi kunde missa det avgörande. Men det var meningen förstås. Det gjorde även de inblandade. Och jag tror till och med att det fanns ett lite djupare tema som det anslöt till.

Kristi förklarings dag

Jag går inte till kyrkan i morgon. Vi ska till svärmor som är ensam och ta med henne på en utflykt. Det är en god gärning men trevligt också. När jag hjälper henne med något skämtar hon och säger att jag har fått henne för mina synder. Fast så illa är det inte.

Jag läser i alla fall bibeltexterna i psalmboken och kommentarerna i Peter Halldorf, Heligt år och Fredrik Modéus, Konturer av tro.

I Matteusevangeliet 17:1-18 tar Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes upp på ett högt berg. "Där förvandlas han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset." Lärjungarna får se Jesus sådan han är. Genom pingsten har den helige Andes ljus tagit sin boning i människan. Vi blir också sådana vi är. Ungefär så skriver Halldorf.

Modéus tar ner det på jorden. När den mäktiga visionen är över är Jesus kvar, så också för lärjungarna i texten. Det är en tröst, menar han, för oss som inte får så många förklaringsstunder i livet. Hos honom hittar jag en underbar mening som träffar rätt hos mig: "Den existentiella erfarenheten av att tillvaron vidgar sig är alltid svår att klä i ord".

Det är bra för mig att öppna de här böckerna mitt i sommaren och inte låta dem ligga till studiegruppen börjar i höst igen. Jag behöver det kristna språket. För mig öppnar det upp.

Halldorf skriver from som han är att vi inte måste omfatta allt i trosbekännelsen. Vi börjar följa Jesus för att han kallar på oss och väcker vår tillit, inte för att vi äger all kunskap. Rikedomen i kyrkans bekännelse öppnar sig långsamt. Men det obegripliga kvarstår.

Efter en tid med smärta och ångest vidgade sig mitt liv. Det finns medicinska och psykologiska förklaringar. Men Jesus hade en del i det. Det har jag valt att tro. Jag ropade och fick svar. Så den vägen ska jag följa.

Omvändelse, födelse och död (Carolina Johansson, Bråkdelen av en sekund)

Carolina Johanssons bok Bråkdelen av en sekund (Libris) har kommit ut i pocket. Jag är med i samma bibelgrupp som Carolina, vi är vänner på Facebook, men närmare känner jag henne inte.

Jag har förstått att hon drabbades av Gud i mogen ålder, att hon döptes vid 40 och att hennes skildring av detta har haft framgång. Boken har använts vid examination av präster, refererats till i predikningar och intresserat verksamma inom Svenska kyrkan och andra samfund. Då måste jag också läsa den. Jag tiggde ett recensionsexemplar av förlaget.

Carolina hade inte haft med sig tron hemifrån, inte döpts och konfirmerats. En del av boken handlar om hennes mors sista tid och död i lungcancer. Modern närmar sig själv Jesus vid dödsbädden. Mor och dotter får fina veckor tillsammans, även i andlig gemenskap. De konflikter som funnits är inte intressanta längre.

Bokens titel syftar på det ögonblick då författaren får uppleva att Gud viskar till henne: Du är mitt käraste barn.  Det är ett sätt att beskriva det. Det kan egentligen inte återges. Hon vänder tillbaka till den stunden flera gånger i boken, kretsar kring den och återger den med nya ord. Det är ett benådat ögonblick, men hos Carolina har det också något skrämmande över sig. Det verkar i dubbel riktning. Hon vill återuppleva den benådade bråkdelen av en sekund. Hon våndas också över vad den har gjort med henne. En annan människa och en annan verklighet pockar på att födas.

Berättelsen om mamman är fin och harmonisk, tycker jag, fastän ramen är sjukdom och död. Den andra delen av boken hade jag förväntat mig vara mer upplyftande. Visst kan Carolina skriva - hon är journalist. Språket är intensivt och flödande, stundtals poetiskt och filosofiskt. Hon resonerar mycket. Men det finns något instängt i det hela. Berättaren kämpar och kämpar för att komma ur sin gamla kokong. Den kristna tron är en process. Jag hoppas att Carolina utanför boken har fått uppleva den pånyttfödelse och befrielse hon längtar efter.

Parisnostalgi (Tatiana de Rosnay, Rose)

På flygplatsen i Luxemburg köper jag franska pocket på måfå. Joseph Fadelle, Le prix à payer var en lyckträff. I sin bok, som jag skrivit om här, berättar han den dramatiska historien om när han som irakier konverterar till kristendomen.

Sist föll min blick på Tatiana de Rosnays roman Rose. Författarnamnet var för mig okänt, och omslaget verkade lite avskräckande. Det är en torkad röd ros som ligger på ett handskrivet brev. Det andas romantiserad populärlitteratur.

Men på baksidan står det att huvudpersonen Rose lever i mitten av 1800-talet då Haussmann omvandlade Paris från en medeltida till modern storstad. Huset där Rose lever ligger där boulevard Saint-Germain ska dras fram. I våras var jag på en utställning på Nationalmuseum som tematiserade denna förvandling. Så jag hade det lite aktuellt och blev intresserad.

Sedan har jag sett att boken finns på svenska under titeln Huset du älskade och läst en recension i Svenska Dagbladet av Colombes granne som nyligen kommit ut i Sverige. Flera svenska titlar finns. En sak som jag inte förstår är varför Rose är översatt från engelskan - det var en miss av mig att köpa en bok som inte var på originalspråket. Författaren är född och uppvuxen i Paris, fast det står att hon är "franco-anglaise". Vissa av hennes böcker verkar vara skrivna på franska, andra på engelska. Raymond Clarinards översättning stör i alla fall inte.

Roses historia och kamp för att få bo kvar framställs i ett brev till en älskad make som avled för tio år sedan. Det är hans familj som huset har tillhört. Rose hatar arkitekten och prefekten Haussmann och Napoleon III som har lierat sig med honom i det gigantiska projektet. Men andra personer i hennes omgivning agerar annorlunda. Och visst var moderniseringen nödvändig, inte minst det nya avloppssystemet för att hindra kolerans framfart.

Huset har en själ, menar Rose. Det är fyllt av minnen från olika perioder av hennes liv och de tidigare ägarnas. Länge tror hon att husets läge nära kyrkan Saint-Germain ska skydda det, men det visar sig vara en naiv förhoppning. I ett slutord skriver de Rosnay att där gatan rue Childebert gick fram finns nu metrostationen Saint-Germain-des-Prés. Men en rad gamla hus har bevarats mellan två haussmanska mitt emot Café de Flore. Där bodde en av romanens fiktiva personer. Det ska jag titta på nästa gång jag kommer till Paris.

Det är ändå det romantiska och nostalgiska anslaget som gör mig lite kritisk. Det är vackra blommor, vackra damer och vackra kläder. Fast blommorna kommer in naturligt genom en väninnas blomsteraffär. De beställs till baler, kyrkor, bröllop och kyrkogårdar. Paris behöver blommor för alla tillfällen: för kärlek och sorg, för att minnas och för att glädjas.

Skildringen saknar dock inte realism och konkreta detaljer. Det finns också sprickor, mycket djupa sådana, i Roses eget liv. Hon vågar i sitt långa brev avge sin bekännelse. Ingen kommer att läsa det. Det är ramfiktionen. 

Semester i Polen, del 3 - maten, platserna och historien

Kyckling i salladshuvud med röda bär

Jag älskar den polska maten, nästan allting. Kanske inte de kokta degpirogerna men annars. Den är så vällagad och så vackert upplagd. Den första gastronomiska upplevelsen var i Świnoujście 2003. Vi var ett sällskap på sex personer som beställde in stekt torsk på en enkel servering med Coca Cola-paraplyer. Vi blev mycket nöjda med maten. Ändå kom kökspersonalen fram till oss när vi ätit upp alltihop och menade att det kanske inte blev så perfekt. Vi fick var sin ny portion gratis!

Jag tycker om surkål och syrade inläggningar av grönsaker. Det är en bra förutsättning för att gilla den polska maten. Bigos är nationalrätten som är en slags gryta på surkål, kött och korv. Den serverades i ett av fotsbollstälten i Kraków.



Bigos



Öl med sugrör på restaurang i Hel

Bara två gånger på två veckor blev jag missnöjd. Det var inte på tåget. Där lagades maten på riktig spis! Det var i Kraków en gång när vi fick halvdan pizza, men då rensade vi efteråt med en specialbeställd apelsin som vi fick filead. En gång i Władysławowo serverades riktigt dåliga, nästan ogräddade crêpes. Det stället hade vi gått till bara för att de hade rödvin. Jag blev trött på ölen.

En annan sak var att vi åt judisk mat för första gången i Kraków. Jag var tvungen att smaka gefüllte Fisch som jag läst om i romaner. Det var ingen höjdare, några slags fiskbullar med gélé. Huvudrätten på restaurangen i stadsdelen Kazimierz var en variant av torr svensk 50-talsstek. Men miljön på Klezmer Hois var gemytlig, och vi njöt av musiken.

Historien är alltid närvarande i Polen, kanske främst 1900-talet men också tidigare sekler. I slottet Wawel i Kraków är vår Sigismund begravd, han som var kung över både Sverige och Polen och gift med Katarina Jagellonica.

Vi avstod från utflykt till Auschwitz. Men vi gick en promenad till det som är kvar av Schindlers fabrik. Där fanns också en utställning om Kraków under ockupationen.

När jag kom till Warszawa med riksdagen för några år sedan tog guiden oss direkt från flygplatsen till muséet vid Gamla stadens torg, där man visar en 20 minuters film om staden som förstördes till 85 procent under andra världskriget. Det är en mycket gripande och angelägen dokumentär som man inte får missa. Jag gick dit igen, nu med Örjan. När man går ut därifrån ser man med ännu större förundran och beundran på allt det som har byggts upp igen.

Ordet Umschlagplats är ett av de värsta från förintelsen. I Kraków finns en sådan att se som ett monument i de judiska kvarteren, en annan nära hotellet i Warszawa. Där hade man ristat in förnamnen på offren.

Umschlagplatz i Warszawa

I Gdansk kan man besöka varvet där Solidarność startade processen som ledde fram till kommunismens fall och kalla krigets slut.

Semester i Polen, del 2 - hotellen

Hotellen

Att ta in på hotell Wilga vid Katowice flygplats föll väl ut, som jag skrev. I Kraków bodde vi mellan centralstationen och Gamla stan på Ascot. Det var ett helt okej trestjärnigt hotell. Dock låg vårt rum intill ett järnvägsspår, men det var bra ljudisolerande fönster.

Örjan i fotbollsmålet på Ibis i Warszawa

Att vår vistelse i Warszawa skulle hamna under fotbolls-EM och semifinalen var dålig planering. Det fanns rum men till priser som var dubbelt upp mot dagen efter semin. Vi tog in på Ibis Stare Miasto för en dryg tusing, samma pris vi fick betala i Lund sist på Ibis. Men hotellet var mycket större i Warszawa och frukosten bättre. Vi hade läst i en recension på nätet att den skulle vara dålig. Inte att lita på alltså. Det var också en ganska lagom promenad till Gamla stan. På Ibis kunde man logga in gratis på nätet. Bra. Då kunde jag facebooka lite och publicera förberett blogginlägg. Det gäller att hålla grytan kokande.

När vi första eftermiddagen kom ut på Gamla stans torg möttes vi av en ung romsk kvinna med ett barn i famnen som tiggde. Sedan kom det fram personer som ville sälja dyra biljetter till semifinalen. 3 000 SEK skulle de kosta - eller mer. Efter det gick vi för att titta på utsikten över floden Wisła mot det ställe där ryssarna stannade under Warszawa-upproret i stället för att gripa in. Då upptäckte Örjan att han inte hade sin mobil i fickan. Vi begav oss till turistbyrån där en dam talade engelska och en polis fanns på plats. Han sa att en bil snart skulle komma som kunde ta oss med så vi kunde peka ut de misstänkta personerna. Den dröjde. Efter att vår dotter hemma i Stockholm hade fått spärra abonnemanget - det var 14 minuters telefonkö - kom Örjan på att han kanske glömt mobilen vid datorn i hotellobbyn. Vi ringde hotellet, och de bekräftade. Så vi skämdes, men polismannen log och tog oss i hand. Efteråt en otäck tanke: Vi hade varit beredda att följa med den polska polisen på zigenarjakt!

Hotell Podewils i Gdansk

Morgonrock fanns i badrummet. De guldbroderade tofflorna tog vi hem.

Vi bodde en natt i Gdansk innan vi fortsatte ut till vår badort. I Gdansk fick vi ett rum på femstjärniga Podewils för 845 SEK. Flott värre. Vi fick hjälp med att bära upp våra kabinväskor på rummet, och receptionisten talade perfekt brittisk engelska. Hotellet var också centralt beläget. På frukosten som vi avnjöt i trädgården serverades téet i silverkanna.

Hotellet i Władysławowo var betydligt enklare. Willa Aleksander var inte heller ett hotell till namnet. Men vi hade ett rum med balkong som städades och bäddades, och handdukar byttes varje dag. Det fanns en liten avdelning med vattenkokare och kylskåp och gratis mineralvatten, kaffe och té. Frukosten var riklig. Ibland med en varm rätt som tillägg - korv eller äggröra - eller en smarrig kaka. Personalens engelska var mycket dålig eller obefintlig, men man var tillmötesgående. På grund av den lilla kabinväskan hade jag inte kunnat ta med mig min hårtork. De tidigare hotellen hade det i sin standard. Inte det här, men jag fick låna en. Så det ordnade sig. När vi skulle checka in på nätet kunde vi göra det på värdens dator i köket. Vi fick låna en iPad också flera dagar. Sjyst. Hotellet låg centralt i orten, och det var inte särskilt långt till stranden.

Semester i Polen, del 1 - färdmedel

Jag och Örjan har kommit hem från två veckors semester i vårt grannland Polen - bara Östersjön skiljer oss åt. Vi har varit i Polen förut: över gränsen till Świnoujście på utflykt under en Tysklandsresa, ett annat år rundtur i östra Polen och en badvecka ute vid Krynica Morska. En gång utforskade vi trestadsområdet som inkluderar Gdansk, Gdynia och Sopot.

Nu besökte vi Kraków, Warszawa, helt kort Gdansk och stannade en vecka i Władysławowo för att bada och sola. Det blev en del sådant, men vädret var ostadigt. Jag vill dela med mig av våra upplevelser. Kanske kan jag också ge information som är till nytta för dem som själva blir intresserade av en Polen-semester.

Färdmedel

Vi flög med Wizzair från Skavsta till Katowice, cirka sex mil från Kraków. Biljetterna kostade ett par hundralappar per person. Men det var till viss del för att jag vägrade alla tillägg. Alltså reste vi med endast en kabinväska var under två veckor. Bra i och för sig, eftersom vi skulle åka tåg också. Vi anlände sent så jag hade beställt rum på ett hotell invid flygplatsen. Det var helt okej och tyst fast det låg så nära. Vi tog taxi till hotellet, men när vi skulle till Kraków dagen därpå skjutsade man oss från hotellet till flygplatsen för vidarebefordran med transferbuss.

Efter några dagar i Kraków blev det tåg till Warszawa. Det tog tre timmar och var billigt. Men jag har inte memorerat alla priser.

Kulturpalatset, en gåva från Stalin, är det första man ser när man kommer ut från stationen i Warszawa

Tåget till Gdansk tog sex timmar, orimligt lång tid för 39 mil. (Mellan Kraków och Warszawa är det 35 mil.) Den polska infrastrukturen befinner sig till och med under svensk nivå på den sträckan. Det handlar nog om spårbrist där också.

Jag kanske ska säga att det går bra att köpa biljetter på plats. De flesta människor är mycket tillmötesgående och vänliga överlag i Polen, fast engelskan är dålig. Någon enstaka person talar tyska, som taxichauffören i Gdansk. Men just i luckorna på järnvägen kan det vara bra att skriva upp det man vill ha. Där kan det finnas kärva damer som inte vill eller kan prata engelska. På grund av fotbolls-EM hade centralstationen i Warszawa engelskkunniga, förmodligen studenter, som biträdde vid biljettköp och annat.

Från Gdansk till Władysławowo tog vi först tåg till Gdynia. Där bytte vi till ett som gick ut på Hel-halvön. Två timmar tog det sammanlagt.

Vi flög hem från Gdansk, också med Wizzair. De flygbiljetterna var ett par hundralappar dyrare. På stationen i Władysławowo köpte vi biljett till Sopot, för Örjan mindes att det var en lagom taxiresa därifrån till flygplatsen. Men tåget segade sig fram och stod länge på stationerna. Vi bestämde i all hast att stiga av stationen före, i Gdynia, och ta taxi därifrån. Chauffören talade bara polska, men efter en kort stund uppfattade han ordet "airport". Nu var saken den att vi inte hade tillräckligt med kontanter kvar, och han tog inte kort. Det hade vi listat ut innan, men resan blev lite längre och dyrare än vi tänkt. Vi bad honom vänta när Örjan gick in i terminalen för att ta ut pengar i bankomat. Där fanns det ingen bankomat som fungerade! Klockan tickade på. Det var 40 minuter kvar till flygets avgång. Men när Örjan var inne i hallen fick jag utan några andra problem än språket igenom att vi skulle skicka de 50 złoty som fattades från Stockholm. (En złoty står i 2,25 kr ungefär.) Jag fick ett namn och en adress. Tack och lov att det var en snäll man!

 

Alnön, del 2 - mina minnen

Alnön, Spikarna fiskeläge

Vi fick sova i gammelmorfars rum när han hade gått bort. Det hade utsikt över Alnösundet, och jag minns ljudet från mistluren när dimman låg tät. Det skapade en ombonad stämning. På morgnarna kom farmor upp med en kaffebricka med hembakad sockerkaka. Ibland var det en slät längd och havrekakor eller bondkakor på fatet. Vi tjatade på farmor att hon skulle dröja sig kvar och berätta historier för oss. Det kunde hända att hon tog fram sin gitarr och spelade En lilja uti dalen jag liknar dig vid, jag kan väl icke säga huru högt jag älskar dig. Hon lärde mig ackorden.

På nedervåningen sov farmor och farfar i en liten kammare innanför köket. På en hylla stod en radio. Dagens eko med sjörapporten klockan ett var ett stående inslag. Det gällde att ha koll på kalltjockan. Farfar hade en utombordare som han åkte ut med ibland. Han la ut nät och fick ål. Det var som en orm – läskigt. På ett litet bord låg Vecko-Revyn och Året Runt som farmor prenumererade på. Jag tyckte det var roligt med hennes tidningar och löste gärna barnkorsordet.

Köket var stort med två fönster mot trädgården. Där växte päron- och äppelträd, krusbärs- och vinbärsbuskar. Längs ned mot vägen låg potatis- och grönsakslandet. Här och var fanns blomsterplanteringar och intill trädgårdsmöbeln på framsidan en prunkande rhododendronbuske. Ändå var det plats för badminton och krocketspel. När vinden låg på från det hållet luktade det Wifstavarv. Kanske fick det stå för alla pappersmassabruk. Jag hörde inte att man talade om något annat i alla fall.

Vid ena kortsidan inne i köket stod en byrå. Ovanpå den fanns en liten skål där min farmor la kammar och papiljotter. Det fanns hårstrån kvar på dem. Det ville jag inte tänka på. Farmors hår var grått och permanentat i små lockar. Jag tror inte att hon tvättade det så ofta. Det var lite ofräscht när jag fick hjälpa henne att rulla det.

Det bjöds enkel men god husmanskost. När vi åkte dit över helgerna från Ljusdal fick jag önska mig vad jag ville ha när vi kom fram på fredagkvällen. Falukorv och stekt potatis tyckte jag om och farmors redda grönsakssoppa. Men hennes inlagda strömming var jag extra förtjust i. Farmor hade förkläde på sig när hon lagade mat och under hela måltiden. Hon deltog gärna livligt i samtalet men satt inte med oss vid bordet. Hon passade upp. När vi andra började bli färdiga var det hennes tur att äta. Då satte hon sig på en pall vid köksbänken.

Mitt emot kammaren låg salen. Det var ett finrum som för det mesta hölls stängt. Där fanns soffgrupp, chiffonjé för finporslinet, blompiedestaler och en stor svart staty av en naken kvinna. Mellan köket och salen fanns en skjutdörr. Den slog farmor i när det var dags för gammelmorfar att komma ner och äta.

Först när farmor och farfar köpt tv till sommar-OS 1960 började vi använda rummet. Pengarna kom från försäljningen av en sommarstuga som farfars far hade byggt. Den fick de 7 000 kronor för. De tyckte inte att de behövde den med det hus och den tomt de ändå hade. Men tänk om den hade funnits kvar i dag! Jag har letat efter den i gyttret av stugor utåt Spikarna men har misslyckats. Jag har bara några foton och minnesbilder att gå efter: När jag är fem år står jag utanför husväggen och diskar. Mamma och jag vandrar till den närbelägna badplatsen. Stugan var liten och vit med inglasad veranda, kommer jag ihåg. Den hade en sovalkov, och i det enda rummet hängde ett gökur på väggen.

Inte förrän på slutet av 60-talet installerade farmor och farfar varmvattenberedare, dusch, badkar och tvättmaskin. Innan hade de värmt upp vatten och tvättat sig efter bästa förmåga i köket. Vid längre besök sommartid fick jag schamponera och skölja håret ute i olika baljor. Farmor sparade vittvätt under vintrarna. När våren var i antågande tände farfar elden under den stora grytan i trädgården. Där kokades lakan och handdukar. De hängdes på tork och var stela av is på morgonen.

På sommaren när vi hälsade på bodde vi i ett rum i uthuset vägg i vägg med boa, där veden låg prydligt i staplar. På hösten hade farmor flaskor med blåbär och svartvinbär på jäsning i fönstren. Sommarrummet var tapetserat med små tuppar. När min syster Christina var två år kunde hon räkna till tolv tuppar. Jag var sju år äldre. Hon hade gått i skola hos mig!

Ingången till boningshuset låg på baksidan. Först kom man in i en veranda. Där fanns ett runt bord och två stolar, men jag tror inte att vi var där så mycket. Jag tyckte om att sitta på bron, den lilla trappan utanför. Mellan uthuset och stora huset låg en grusgång med vassa stenar. Det var en prövning att gå där barfota, men den utsatte jag mig för. Det är ändå härligt med bara fötter på sommaren.

Nedanför tomten gick landsvägen. Om man gick till höger kom man till Myrströms, om man gick till vänster till Kopra. Det var nära mellan matvarubutikerna, men nu finns förstås inte någon av dem kvar. Farmor och farfar handlade i båda, så det fick jag också göra. Men grannarna som var riktigt stenhårda sossar gick bara till Kopra. På vintern tog vi till höger och åkte spark till posten i Myrnäs.

Längs upp med trädgården till verandan gick en mindre grusväg. Där körde strömmingsbilen och drickabilen upp. Farmor och farfar köpte svagdricka i stora treliterskrus och lemonad till oss barn. Vi fick gå ned i jordkällaren på framsidan av huset och välja själva. Där fanns Champis, hallondricka och vanlig sockerdricka.

På baksidan stod en trädgårdsmöbel lik den på framsidan som var gjord av breda träribbor och målad i vitt och falurött. Jag har sett en bild på Gorkij i en sådan möbel. Så den var väl populär ända bort i Ryssland. Gammelmorfar satt där med sin bror Gustav när han kom på besök. Gustavs hustru Justina hade också dött tidigt, och han bodde med sin hushållerska längre upp i Ankarsvik. De åldriga bröderna kom väl överens där de satt och filosoferade. De bar båda mustasch som Gorkij.

Alnön, del 1 - förfäderna

Frans Forsbergs familjegrav pyntad till Allhelgona

I en gravplats på Alnön vänd ner mot sundet vilar min farmor och farfar Anna och Alfred Östman. Där är också farmors tre syskon Ture, Erik och Elna begravda. De dog alla i tjugoårsåldern, och deras mor Brita blev bara 36 år. Pojkarna fick lungsoten till sjöss. Hemma härjade också tuberkulosen. Min farmors far Frans levde tills han var 93. Då var jag elva år, så honom har jag träffat.

Industrierna vid sundet

Frans var bördig från Gysinge i Uppland. Han blev med tiden sågverksförman på Alnön. På mödernet kom min farmors släkt från Rättvik.

Farfars föräldrar invandrade från Finland. Fadern var från Solf och modern från Korsnäs. Isak Wilhelm Haga-Östman var sågverksarbetare som min farfar. Han borde ha kommit till Sverige någon gång under 1880-talet. Jag tror att han träffade sin fru Ulrika Johansdotter Ingels på Alnön. De hade som så många andra österifrån och från inlandet norrifrån sökt sig till den försörjning som erbjöds vid Norrlandskusten. Sågverken ropade efter folk. Bara på Alnön fanns under storhetstiden 19 sågverk. Vart man såg såg man såg vid såg, låter det berömda ordstävet.

Karlsvikssågen där farfar jobbade var den sista som lades ner. Han pensionerades 1958 några år innan, men de som var kvar fick flytta över till Tunadal på fastlandet. Jag såg honom cykla i väg till jobbet med en unikabox på pákethållaren. Så var betoningen. Elektríker sa han också. När jag besökte Alnön inför Allhelgona såg jag att man byggt om Karlsvik till restaurang.

Före detta Karlsvikssågen

Frans Forsberg byggde ett hus i Ankarsvik åt sin familj i början av 1900-talet. Hans svärson Alfred byggde ett mindre på tomten intill när han gift sig. I det lilla huset föddes min pappa som fick heta Erik efter sin morbror. Pappa var lillebror till Britt som fötts sex år tidigare. Farmor födde sina barn hemma.

Alldeles intill låg Ankarsviks skola. Så pappa hade bara att ta ett stort kliv. När han växte upp städade farmor i skolan. Då fick storasyster stå för maten. Pappa böjde sig över kastrullen och uttryckte sitt missnöje: Britta, du vet om det är gröt!

Frans hade en hushållerska som tog hand om honom när han blivit ensam, men när hon dött flyttade hans dotter och svärson in i hans hus, alltså min farmor och farfar. Så var det när jag föddes.

Frans bodde i ett rum på övervåningen. Pappa hade sin morfar mycket kär. Han sökte sig ofta till honom på kvällarna när han var barn. Det kändes tryggt hos honom. Han hade tid och lyssnade. Morfar var frisinnad, sa pappa. Det betydde väl att han snarare var liberal än socialdemokrat som min farmor och farfar. Men i ordet kan också ligga att han var en öppen, tolerant och tänkande människa. Mig kallade han upp ibland för att jag skulle räkna de kopparpengar han sparat till mig. Jag fick annars hemskickat fem- eller tiokronorssedlar i små kuvert som bar spår av snus.