Carolina Johanssons bok Bråkdelen av en sekund (Libris) har kommit ut i pocket. Jag är med i samma bibelgrupp som Carolina, vi är vänner på Facebook, men närmare känner jag henne inte.
Jag har förstått att hon drabbades av Gud i mogen ålder, att hon döptes vid 40 och att hennes skildring av detta har haft framgång. Boken har använts vid examination av präster, refererats till i predikningar och intresserat verksamma inom Svenska kyrkan och andra samfund. Då måste jag också läsa den. Jag tiggde ett recensionsexemplar av förlaget.
Carolina hade inte haft med sig tron hemifrån, inte döpts och konfirmerats. En del av boken handlar om hennes mors sista tid och död i lungcancer. Modern närmar sig själv Jesus vid dödsbädden. Mor och dotter får fina veckor tillsammans, även i andlig gemenskap. De konflikter som funnits är inte intressanta längre.
Bokens titel syftar på det ögonblick då författaren får uppleva att Gud viskar till henne: Du är mitt käraste barn. Det är ett sätt att beskriva det. Det kan egentligen inte återges. Hon vänder tillbaka till den stunden flera gånger i boken, kretsar kring den och återger den med nya ord. Det är ett benådat ögonblick, men hos Carolina har det också något skrämmande över sig. Det verkar i dubbel riktning. Hon vill återuppleva den benådade bråkdelen av en sekund. Hon våndas också över vad den har gjort med henne. En annan människa och en annan verklighet pockar på att födas.
Berättelsen om mamman är fin och harmonisk, tycker jag, fastän ramen är sjukdom och död. Den andra delen av boken hade jag förväntat mig vara mer upplyftande. Visst kan Carolina skriva - hon är journalist. Språket är intensivt och flödande, stundtals poetiskt och filosofiskt. Hon resonerar mycket. Men det finns något instängt i det hela. Berättaren kämpar och kämpar för att komma ur sin gamla kokong. Den kristna tron är en process. Jag hoppas att Carolina utanför boken har fått uppleva den pånyttfödelse och befrielse hon längtar efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar