Mammas Mjölby

Graven i Mjölby

Jag har ingen villa, inget sommarställe, inte ens en balkong. Men jag är gravrättsinnehavare. Två gravar har jag ansvar för, en i Mjölby och en på Alnön utanför Sundsvall. Några gånger om året åker jag dit, sätter blommor, pysslar om - och minns.

I graven i Mjölby vilar mina föräldrar, min mammas föräldrar och hennes bror som dog 14 år gammal. På Alnön ligger mina farföräldrar, min farmors far och hennes för tidigt döda mor och syskon.

Jag bodde själv i Mjölby tills jag var ett och ett halvt år. Men från hela min uppväxt har jag minnen därifrån och senare också. När min mormor och morfar var döda fanns min faster att hälsa på. Det var när pappa besökte henne som han träffade mamma. Hans norrländska syster hade hamnat i Östergötland med sin familj.

Mamma och pappa flyttade in i ett nybyggt hyreshus på Dackegatan. Det låg bakom mormor och morfars trädgård. När mamma skulle föda hoppade pappa över staketet för att ringa. Vi hade ingen telefon. På Folkungagatan hade syskon till min mormor gått ihop om ett hus med fyra lägenheter. När några ville flytta sålde de till familjen Printzell.

Rune Printzell ägde Mjölby karamellfabrik och hans fru Iris en barnekipering. De hade tre barn som jag lekte med när jag var på besök. En högtidsstund var på lördagen när jag fick följa med till karamellfabriken. Ransonen som vi tilldelades skulle få plats i en liten plastpåse. Men det blev ändå en del géléhallon, hallon- och lakritsbåtar och små randiga klubbor. Barnekiperingen fick jag gå mannekäng i en vår. Jag bar en grå lite utsvängd poplinkappa. Printzells var vackra och rika. Icke desto mindre dränkte sig Iris i Svartån.

En dag när jag var tre år var jag plötsligt försvunnen när mamma var ute i trädgården. Hon blev försträckt men hittade mig efter en stund gående längs Burenskiöldsvägen. Jag skulle möta morfar hade jag tänkt när han kom på cykeln från snickerifabriken. Det är en liten berättelse som jag blir glad av. Jag verkade så kavat. Ännu gladare blev jag när jag förstod att det hände sen jag fått glasögon. Den lilla försiktiga glasögonprydda Anne-Charlotte gick oförskräckt gatan fram.

Min mormor var livlig och glad trots att hon led av svagt hjärta. Hon spelade gitarr som farmor. På hennes repertoar stod främst Känner du Lotta min vän som bor i fiskaregränd, hon har en söt liten vän, kom får du dansa med den. Jag satt i kökssoffan och såg på när hon tog sin hjärtmedicin. Med oanad kraft i händerna krossade hon sönder en hård sockerbit i fyra små. De blev mina tabletter.

Mjölby, Svartån

När jag anländer med tåget tar jag gångtunneln in mot stan. Snickerifabriken där morfar arbetade låg nära järnvägen. Han var trappsnickare. Han fick vara med i ett nummer av Allt i Hemmet när han arbetade på en fin gård på landet. Då var vi stolta.

När jag fyllde fyra fick jag ett dockskåp som han gjort. När det var dags för min systers fick jag följa med och se hur det växte fram. En halvcirkelformad trappa hade det mellan våningarna, balkonger, skorsten och en avtagbar yttervägg.

Jag går förbi där karamellfabriken låg och barnekiperingen bakom Stadshuset. Nere vid Svartån finns en vattenfontän. Den lyste i olika färger på kvällen när jag var barn, i dag vet jag inte. Jag var mäkta imponerad av att vattnet kunde bli både rött, grönt och blått.

Jag äter en prisvärd lunch på en kinarestaurang. Den ligger på den plats i centrum där fru Blomérs parfymaffär fanns. Det gamla huset revs på 60-talet – förstås.

Mammas yrkesbana började när hon var 15 år i en fabrik där hon skulle sy ärmmuddar. Men hon grät och vantrivdes så morfar tog henne därifrån. I stället blev det en guldsmedsaffär. Det passade henne mycket bättre att få vistas bland vackra ting och ta emot människor. Hon var vänlig och tillmötesgående mot kunderna. Därför blev hon värvad till den lilla men välskötta parfymbutiken. Dyra krämer och fina parfymer stod i prydliga rader på hyllorna. Mamma berättade förtjust om resande som ville bjuda ut henne och om doktor Wågman som varje julafton köpte 4711 till sin sköterska.

Hon hade många positiva minnen av sin släkt. Hennes mormors och morfars hus var samlingspunkten. Där firade mamma jularna med sina kusiner som var så många som trettio. Liden var en liten röd stuga med vita knutar. I trädgården fanns krusbärsbuskar, äppelträd och en syrénberså. Inne sprakade elden i kakelugnen, och när vi gick hem vinkade gammelmormor med sin vita spetsgardin.