Parisnostalgi (Tatiana de Rosnay, Rose)

På flygplatsen i Luxemburg köper jag franska pocket på måfå. Joseph Fadelle, Le prix à payer var en lyckträff. I sin bok, som jag skrivit om här, berättar han den dramatiska historien om när han som irakier konverterar till kristendomen.

Sist föll min blick på Tatiana de Rosnays roman Rose. Författarnamnet var för mig okänt, och omslaget verkade lite avskräckande. Det är en torkad röd ros som ligger på ett handskrivet brev. Det andas romantiserad populärlitteratur.

Men på baksidan står det att huvudpersonen Rose lever i mitten av 1800-talet då Haussmann omvandlade Paris från en medeltida till modern storstad. Huset där Rose lever ligger där boulevard Saint-Germain ska dras fram. I våras var jag på en utställning på Nationalmuseum som tematiserade denna förvandling. Så jag hade det lite aktuellt och blev intresserad.

Sedan har jag sett att boken finns på svenska under titeln Huset du älskade och läst en recension i Svenska Dagbladet av Colombes granne som nyligen kommit ut i Sverige. Flera svenska titlar finns. En sak som jag inte förstår är varför Rose är översatt från engelskan - det var en miss av mig att köpa en bok som inte var på originalspråket. Författaren är född och uppvuxen i Paris, fast det står att hon är "franco-anglaise". Vissa av hennes böcker verkar vara skrivna på franska, andra på engelska. Raymond Clarinards översättning stör i alla fall inte.

Roses historia och kamp för att få bo kvar framställs i ett brev till en älskad make som avled för tio år sedan. Det är hans familj som huset har tillhört. Rose hatar arkitekten och prefekten Haussmann och Napoleon III som har lierat sig med honom i det gigantiska projektet. Men andra personer i hennes omgivning agerar annorlunda. Och visst var moderniseringen nödvändig, inte minst det nya avloppssystemet för att hindra kolerans framfart.

Huset har en själ, menar Rose. Det är fyllt av minnen från olika perioder av hennes liv och de tidigare ägarnas. Länge tror hon att husets läge nära kyrkan Saint-Germain ska skydda det, men det visar sig vara en naiv förhoppning. I ett slutord skriver de Rosnay att där gatan rue Childebert gick fram finns nu metrostationen Saint-Germain-des-Prés. Men en rad gamla hus har bevarats mellan två haussmanska mitt emot Café de Flore. Där bodde en av romanens fiktiva personer. Det ska jag titta på nästa gång jag kommer till Paris.

Det är ändå det romantiska och nostalgiska anslaget som gör mig lite kritisk. Det är vackra blommor, vackra damer och vackra kläder. Fast blommorna kommer in naturligt genom en väninnas blomsteraffär. De beställs till baler, kyrkor, bröllop och kyrkogårdar. Paris behöver blommor för alla tillfällen: för kärlek och sorg, för att minnas och för att glädjas.

Skildringen saknar dock inte realism och konkreta detaljer. Det finns också sprickor, mycket djupa sådana, i Roses eget liv. Hon vågar i sitt långa brev avge sin bekännelse. Ingen kommer att läsa det. Det är ramfiktionen.