Biskopen skjuter upp Guds rättvisa (Tom Wright, Ondskan)

Tom Wright är teolog och biskop emeritus i Anglikanska kyrkan. Han tillägnar "Ondskan - och Guds rättvisa" offren för elfte september-attentaten, tsunamin och jordbävningar som inträffade åren före 2006, då hans bok kom ut i original. Jag undrar hur mycket Rysslands invasion av Ukraina och kriget i Gaza hade påverkat hans framställning. Kanske inte så mycket, för det är mest Bibeln som är hans referens .Jag noterar också att han blandar människors ondska med naturkatastrofer. Man brukar skilja på naturlig ondska och moralisk. Men i genomgången av Gamla testamentet visar Wright att Gud använder sig av havet både när han straffar och när han hjälper.

I Första Moseboken kap 6 hotar en stigande översvämning, men Gud varnar Noa och hans djur. När israeliterna flyr från egyptierna räddar Gud dem genom att skapa en väg genom havet. Havet utgör en fara för människorna, men Herren styr dess raseri. 

I Jobs bok lär vi känna en man som straffas hårt utan att ha syndat. Gud har gett Anklagaren (Satan) tillåtelse till det. Job grälar med Gud, men han frestas inte att förbanna honom. I Psaltaren finns det både goda människor som det gått väl och oskyldiga människor som råkat illa ut. Hur löser psalmisten problemet? Jo, genom att säga att Gud kommer att agera till slut, kanske efter döden, genom att döma de onda och upprätta de rättfärdiga.

Den kristna tron går ut på att den Gud som skapade världen alltjämt älskar den och lider med den. Ondskan är något att räkna med men, tack och lov, även kärleken, skriver Wright. Gud vill ställa skapelsen till rätta genom människorna så som de är. I Gamla testamentet har Gud valt ut Israels folk till sitt, men de syndar och går emot den gudomliga planen. Aron och den dyrkade guldkalven är ett exempel, kungarnas leverne ett annat. 

De som vill försvara Gud brukar säga att han gav människorna en fri vilja. Wright ser det i stället som att Gud kommer att agera. Han kommer att handla inifrån den värld han har skapat. 

Jesus har segrat över ondskan och mörkrets makter. Hans seger är ett löfte om att ondskan slutligen ska störtas. I den kampen deltar människan. Jag tänker på nederländska Etty Hillesum som dog i Auschwitz och i sin dagbok skrev att vi måste hjälpa Gud att hjälpa oss. 

För Tom Wright är den stora frågan vad vi ska göra. Han skriver att vi i bönen bör förnya våra tankar och göra oss av med det som förvanskar det mänskliga livet. Vi måste påminna makten (politikerna) om att deras främsta uppgift är att skipa rättvisa och älska barmhärtighet. Sjukvård, utbildning och arbete för de fattiga är tecken på att Jesus är herre.  

Wright kan inte nog betona förlåtelsens betydelse vid konflikter. Han är djupt imponerad av det som Desmond Tutu åstadkom i Sydafrika genom Sannings- och försoningskommissionen. "Jag tvekar inte att säga att det faktum att det finns ett sådant organ, som dessutom gör det arbete som har gjorts, är det mest anmärkningsvärda tecken på kraften i det kristna evangeliet som har förekommit i världen under min livstid." Den förlåtelse som Gud ger oss och vi ger andra är kniven som skär loss det rep som alltjämt binder oss vid synden, rädslan, bitterheten och döden, skriver han. Till sist kommer ondskan inte att ha något att säga. Att förlåtelse kräver oerhört mycket av både den som ber om förlåtelse och den som förlåter är Wright på det klara med.

Det vi ska göra är att leva i Jesu efterföljd. Det är inget originellt med Wrights utsaga om det mänskliga ansvaret. Däremot understryker han mer än andra att rättvisa är ett pågående projekt och att ondskan inte är statisk. Gud agerar och vi med honom. 

Sanning eller saga? (Daniel Sävborg, Händelser ur Sveriges ohistoria. En försvunnen tid)

I somras besökte jag med maken och vänner orten Vendel i Uppland. Vi beskådade den imponerande Ottarshögen. Kort därefter fick jag kännedom om att Daniel Sävborg, professor i nordisk filologi vid Tartu universitet, skulle ge ut "Händelser ur Sveriges ohistoria", där han bland annat skriver om denna gravhög. De personer han skildrar i sin bok är inte historiska men har i perioder uppfattats som historiska av forskare. Sävborg visar hur saga, lokala traditioner och vetenskap har samverkat över tid. Det är en vacker volym, rikt illustrerad. Jag läser med stort intresse kapitlet "Ottar Vendelkråka".

I den medeltida "Ynglingasagan" skildrar isländske Snorre Sturlasson en strid mellan danskar och svear. Den svenske kung Ottar stupar. Danskarna lägger liket på en hög och låter djur och fåglar riva i kroppen. De skickar en träkråka till Sverige - kungen var inte mer värd - och kallar honom därefter Ottar Vendelkråka.  "Ynglingatal" från 900-talet, som Snorre citerar, uppger att Ottar dog i Vendel. Det Vendel Snorre kände till var danska Vendel, dagens Vendsyssel. Men i "Ynglingatal" finns inte episoden med träkråkan eller tillnamnet med. Snorre har broderat ut.

Under 1800-talet var Ottar borta ur vetenskapliga sammanhang. I början av 1900-talet ville en grupp arkeologer, filologer, med flera återföra honom till historien. Sune Lindqvist grävde ut högen i Vendel 1914-1916. Fynden bekräftade att det var en stormans grav. Han hittade bland annat ett bysantinskt mynt från slutet av 400-talet. Lindqvist ansåg i anslutning till äldre historieskrivning att det var Otto Vendelkråkas grav. Tillnamnet Vendelkråka men inte det danska Vendel förekommer i de danska översättningar av Ynglingasagan som  lästes på 1600-talet av de lärde vid Uppsala universitet. Men det uppländska Vendel var förstås bekant för dem. 

Birger Nerman och Sune Lindqvist representerade en tvärvetenskaplig forskartradition som hävdade att Ottar Vendelkråka var en svensk kung. De stödde sig på tilltalsnamnet, det uppländska Vendel och identifieringen av högen som en stormansgrav. Bibliotekarien Oskar Lundberg skrev i en krönika i Stockholms-Tidningen 1916 att kråkor är ett gängse öknamn på Vendelbor. Han citerade en vers som man kunde höra i trakten: "Vendels kråka, får jag åka". Det är inte ovanligt med öknamn på sockenbor. I Uppland undersökte man dem i början av 1900-taket. Kråkan fanns inte med. Den är nog ett sentida skämt. Sagokungen Ottar Vendelkråka var välkänd.

Ingen samtida källa nämner en sveakung med namnet Ottar. Enligt Dick Harrison finns ingen koppling mellan namnet Ottar och gravhögen. 

Ottarshögen är icke desto mindre en av de mest fascinerande forntidsgravarna i Uppland. Den är väl värd ett besök oavsett vem som ligger begravd där. I Vendel lever Ottars minne i högsta grad vidare. Hembygdsföreningens årsskrift heter "Vendelkråkan",  Ottarsloppet är ett återkommande terränglopp, och idrottsplatsen heter Ottarsborg. 

Jag fortsätter min läsning av "Händelser ur Sveriges ohistoria". Jag får säkert uppslag att besöka nya platser. 

 

Ett liv i Jesu efterföljd (Annika Persson, Elsa och Natanael Beskow. En kärlekshistoria)

Frilansjournalisten Annika Persson, som tidigare skrivit böcker om Lena Nyman och textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström, kommer nu ut med en biografi om makarna Elsa och Natanael Beskow. I "Elsa och Natanael Beskow. En kärlekshistoria" kan vi läsa att de träffades 1893 men att det dröjde flera år innan de gifte sig. Natanaels mor hade en flicka med finare bakgrund tilltänkt för honom. 

Vi känner väl bäst till Elsa som var tidens mest berömda barnboksförfattare. Så många av hennes böcker har blivit klassiker: Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin, Puttes äventyr i blåbärsskogen, Tomtebobarnen, Solägget, med flera. Hon illustrerade dem själv. Elsa hade konstnärlig utbildning, och hennes håg stod kanske mest åt måleriet. Men det var genom teckningarna hon slog igenom.

Natanael började sin yrkesbana som konstnär men lade om och studerade till präst. De båda kom att bli starkt socialt inriktade. Natanaels kall var att leva i Jesu efterföljd. Lite speciellt var dock att han inte ville prästvigas. Det var för många löften som skulle avges. Han blev i alla fall predikant i kapellet i Djursholm, där de satte bo. Elsa var konstigt nog inte konfirmerad när de träffades. Den första nattvarden var hon tvungen att ta innan de gifte sig. I alla fall var det ett krav från Natanaels mor. Nattvarden blev av någon anledning snarast en obehaglig upplevelse för henne. Kanske hade de båda en alltför sträng inställning när det gällde att bekänna sin tro och att lova saker. Det var ute i samhället tron skulle praktiseras. 

Natanael hade varit i London och blivit bekant med företeelsen "settlements". Det var platser, där präster och praktiserande kristna bodde tillsammans med fattiga och utsatta människor. Det ledde först till att de skapade ett ställe på Marholmen, där kvinnliga arbetare kunde gå kurser. Senare grundades Birkagården som kom att få sitt säte på Karlbergsvägen. Flera hundra personer skrevs in där. Det kom att kallas folkhögskola fastän det inte var ett internat. Några få av personalen bodde där. Före och under andra världskriget fick Birkagården en särskild betydelse när flyende judar togs emot. 

Elsa födde sex pojkar, varav en gick bort tragiskt i en skridskoolycka åtta år gammal. Hon och Natanael var ändå för den tiden ovanligt jämställda. Båda arbetade och bidrog till försörjningen. Visst var han friare att resa, men han såg också till att Elsa fick vistas perioder ute i landet för att få vila och ro att skriva. De gjorde även utlandsresor tillsammans, bland annat till Egypten och Palestina. Färden gick vidare till Syrien, där det fanns armeniska flyktingar. Natanael blev genom sin roll i Internationella försoningsförbundet engagerad i det turkiska folkmordet på armenierna 1915. Han startade en svensk Armenien-kommitté som samlade ihop stora summor till hjälparbetet. 

Inga spår av krig finns i Elsas böcker. De framstår mest som idylliska. Hon ville ge barnen ljusa minnen från en fantastisk sagovärld men också lära dem känna naturen genom de verklighetstrogna avbildningarna. 

Elsa dör i cancer sommaren 1953. Natanael går bort bara tre månader senare. De hade fullföljt ett gemensamt mål och aldrig slutat älska varandra. Så sammanfattar Annika Persson sin framställning.

Biografin över makarna Beskow är både till utseende och innehåll en fin bok. Den är rikt illustrerad med teckningar, foton och citat från brev dem emellan. Som en skicklig levnadstecknare placerar Persson också sina objekt omgivna av tidens viktiga personer och händelser. Under deras levnad formerades arbetarrörelsen, och kvinnorna fick rösträtt. Själva spelade de betydande roller i den samhällsutvecklingen. 

Mot korruption för ett fritt Ryssland (Aleksej Navalnyj, Patriot)

Aleksej Navalnyjs postuma bok "Patriot" kom ut i tisdags på olika språk. Den är flyhänt skriven och lättläst trots att översättningen gått via engelskan. Framställningen innehåller mycket humor. Det absurda i den ryska politiken och rättsväsendet inbjuder till det.

Titeln syftar på Navalnyjs kärlek till fosterlandet och den kamp han för mot den korrumperade regimen. Ryssland har allt som krävs för en god utveckling, skriver han, men Putin kastar bort möjligheten. Krig, lögner och ett palats med gyllene örnar står i vägen.

Efter att ha studerat både juridik och ekonomi grundade Navalnyj med likasinnade en antikorruptionsstiftelse. Genom att köpa aktier i bolag fick de rätt att begära ut dokument och kunde börja undersöka verksamheten. Stiftelsens lista kom att omfatta 6 000 korrupta tjänstemän.

Navalnyj fick också ihop tillräckligt med underskrifter för att ställa upp i val. I valet till borgmästare i Moskva 2013 hamnade Navalnyj på andra plats med 27,2 procent av rösterna. Vid presidentvalet 2018 hindrades han emellertid att delta på grund av ett fabricerat åtal. Han reste ändå runt i hela vida Ryssland, besökte alla stora städer och uppmanade folk att rösta på andra än Putin. Särskilt viktigt var de personliga mötena med äldre personer som bara såg på statskontrollerad tv. När det gällde de yngre hade Navalnyj och hans medarbetare stora framgångar på sociala medier.

Navalnyj började skriva på sin bok i Tyskland, dit han kommit för vård efter att ha förgiftats med nervgiftet novitjok. Han beskriver sina egna upplevelser när han blir dålig på ett flygplan från Sibirien till Moskva. Det liknar inte något han tidigare varit med om. Hans muskler lyder honom inte, han kan inte tala och får hallucinationer. Behandlingen på Charité i Berlin och rehabiliteringen tar fem månader. Den 17 januari 2021 vänder han tillbaka till Ryssland. Han grips redan på en av Moskvas flygplatser, dit planet omdirigerats för att hans sympatisörer väntade på den andra. Varför kom han tillbaka? Det har många frågat. Hans svar är att han inte kunde svika dem som förlitade sig på honom.

Fler och fler anklagelser kommer att riktas mot Navalnyj, och han förflyttas flera gånger. Straffen blir hårdare. Han hungerstrejkar för att få träffa läkare, eftersom han lider av svår ryggvärk. I fängelset skriver han dagbok och brev. Mot slutet blir anteckningarna glesare. Den sista är från den 17 januari 2024. Då hade han varit fängslad i exakt tre år. Den 16 februari meddelar ledningen på en anstalt norr om polcirkeln att han avlidit 47 år gammal.

Aleksej Navalnyj hade ett starkt stöd i sin hustru Julia. De var inställda på det värsta men hoppades på det bästa. En blick räckte som samförstånd.

Myt eller verklighet (Therese Bohman, Sanningsberget)

Therese Bohman, en av mina favoritförfattare, kommer ut med en ny roman efter "Andromeda" (2022) som skildrade ett annorlunda kärleksförhållande i förlagsvärlden. "Sanningsberget" har genom att den utspelar sig i Kolmården en självbiografisk utgångspunkt. Therese Bohman är född och uppvuxen i Krokek. Att hon använder sig av en jagperson inbjuder också till identifikation med författaren, men så småningom inser jag att det inte är den rätta läsarten. "Sanningsberget" är en skapad livsberättelse. Huvudpersonen Hanna blir erkänd konstnär i stället för författare. Therese Bohman själv är dock även konstkritiker. Hennes kunskap om måleri är imponerande konkret som den kommer fram i boken.

Det äkta spelar stor roll. Redan som barn finner Hanna en själsfrände i Marcus. I tonåren blir de älskande. I centrum av "Sanningsberget" finns ett tragiskt och mystiskt försvinnande som för med sig tankar om vad som är myt eller verklighet, vad vi vet om varandra och om livet har en mening.

Enligt berättaren är allt föränderligt, till och med det grå urberget i det långa perspektivet. Men den troende Marcus invänder att det inte är en levande organism. Om livets mening har de olika uppfattningar. Hanna förkastar enkelt kristendomen. Hon säger naivt att hon inte kan gå in i ett system med dogmer som har svar på allt. Nej, någon mening finns inte enligt henne. Men hon finner en lätthet i den sanningen.

"Sanningsberget" är på det stora hela både en spännande och finstämd bok. Men den är desillusionerande för läsaren som inte får de svar hon väntar på.

 

Roman, självbiografi eller essä? (Jenny Jägerfeld, Hämndprojektet)

• 
  
  Jenny Jägerfeld är en känd författare och psykolog som ger råd till läsarna i Svenska Dagbladet. I sin senaste bok "Hämndprojektet" är jaget en ung kvinna som likt Goethes Faust kan sälja sin själ till djävulen för kunskap. Nico, som hon kallas, är öppen för att prova nya saker. Det kan vara droger eller BDSM. Det senare leder till ett möte som ska bli förödande. Mannen som framstått som så inkännande följer inte överenskomna regler. Nico kastas ner i ett djupt svart hål.

• Förlaget kallar "Hämndprojektet" för en roman. Att allt vi läser är fiktivt betonar Jenny Jägerfeld i ett efterord. Men jagpersonen är psykolog som författaren, bor som hon i Stockholm, har adhd och är reumatiker. Nico resonerar också kring det i bokens tidplan aktuella fallet med Jean-Claude Arnault. Det handlar om de kvinnor som anklagar honom för våldtäkt fast de frivilligt träffat honom igen efter överfallen. Hon läser en stor mängd litteratur som hon citerar ur och refererar till filmer som behandlar hämndtemat.

• Det ovannämnda skapar en förvirring hos mig angånde genren. Är det ett utsnitt ur en självbiografi som till stora delar växer ut till en essä? Berättarens persona ligger nära författarens. Det blir svårt att skilja dem åt. Det är kanske därför som jag blir upprörd över jagets inställning i de ämnen som behandlas. Det går utöver att undersöka olika livshållningar, vilket jag antar att Jenny Jägerfeld vill göra i sina böcker. Utforskandet går omlott med hennes eget jag.

 

Högalids församling. Psykologer läser Bibeln: Att bli sig själv

Högalids församling har en serie föreläsningar och samtal som förs under rubriken "Rum för livet". I höst är det tre tillfällen. Se bilden till vänster! Igår var det första. Psykologerna Camilla von Below och Karolina Isberg har en podd som de kallar "Psykologer läser Bibeln". Samtalsvärden, prästen Joakim Kohls frågade varför de valt Bibeln som utgångspunkt. De svarade att det var för att det fanns så många berättelser och möten mellan människor där. Bibeln är tidlös medan psykologin är präglad av vår tid. 

Söndagens evangelium var Matt 6:19-23. De sista meningarna lyder: "Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret." Texten skulle vara utgångspunkt för samtalet. Den sista meningen kan handla om att inte ta miste på vad som är sant. Vad är det som är ljuset? Vad är mörkret?

Ämnet att bli sig själv, att bli autentisk rörde sig dock mest inom den psykoterapeutiska sfären. Det talades om att hitta den sanna känslan, den som kunde vara dold bakom den första som kommer till en person i kris. Döljer sig kanske sorg bakom vreden? Sanningen kan ge frihet till handling, om man kan ta in verkligheten och orka se hur saker är. Från barndomen kan en person ha fått skadliga anknytningsmönster. I dialog med en terapeut eller andra kan man få insikt om att man inte behöver anstränga sig för att få kärlek. Men det är inte fritt fram att skylla ifrån sig. Med processen följer ansvar. Det kan handla om att man måste värna sig själv, men man kan inte i alla lägen hävda att så här är jag. En autentisk gnällspik blir inte uppskattad.

Hur känner man då att man är sig själv? Det kan komma i glimtar. Autenticiteten kan vara en upplevelse av fördjupad glädje, en lugn och trygg närvaro. Är det själviskt att sträva efter att bli sig själv? Nej, menade båda psykologerna. Om man har kontakt med sig själv och sina känslor, om man är grundad kan man öppna sig för gemenskap med andra människor. 

En påminnelse om pandemin (Birgitta Holmer, Om dagen. Tankar om nu och då under pandemin)

Pandemin ser vi ut att ha glömt ganska snabbt. En påminnelse får vi av Birgitta Holmer i hennes anspråkslösa bok "Om dagen". Dottern har föreslagit att Birgitta ska skriva en timma om dagen för att dokumentera den speciella tillvaro som vi alla hamnade i våren 2020. Birgitta, som är född 1935,  har också blivit änka. Det finns alltså anledning att fundera över ordet ensamhet. 

Författaren känner sig inte övergiven av den avlidne maken. Han finns närapå fysiskt i hennes närhet. Det är inget mystiskt med det, skriver hon. De hade också en fantastiskt fin sista tid tillsammans. Hon kan trivas i sin ensamhet och mår särskilt bra när hon skriver. Då känner hon att hon åstadkommit något. 

Men Birgitta har också en nära vän och granne som hon kan umgås med på balkongen. Hon har barn och barnbarn. Fast umgänget ska ske utomhus. Helst ska man inte heller åka kollektivt. Så när Birgitta framme i juni ska till sin frisör i Gamla stan beger hon sig dit med hjälp av sin rollator. Det tog en trekvart. Författaren bor i ett av Blomsterfondens hus vid Skanstull. Ännu mer imponerande är att hon gick till Odenplans läkarhus. Det blev 4,2 kilometer i varje riktning. När hon behöver handla något vinkar hon åt personalen att komma ut till henne. 

Sofias gymnastik på tv blir en ny vana för många. På gården mellan husen finns också sittgymnastik för de gamla eller "äldre äldre" som Folkhälsomyndigheten sade. Birgitta verkar inte ha några problem med restriktionerna. Sveriges frivillighållning" tycker hon är bra.

Birgitta läser mycket, både prosa och poesi, skriver också dikter själv. Hon citerar sådant som betyder mycket för henne. En omtyckt poet är finlandssvenske Claes Andersson. P O Enquist som dog i april 2020 var viktig för henne. Hon läser akademiledamoten Sara Stridsbergs roman "Kärlekens Antarktis". Den är nästan olidligt smärtsam, skriver hon, men vacker. Hon förfasar sig annars över akademiens tillstånd. Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf, "Jag vill sätta världen i rörelse", får också hennes uppmärksamhet.

Tankarna om gången tid kommer till henne spontant i drömmar eller vaket tillstånd. Där vimlar det av människor, familj, släkt och vänner. Hon delar med sig av minnen från barndomen och andra världskriget. I samband med äktenskapet och barnen antyds något mörkt utan att gestaltas närmare.

"Om dagen" är en lättillgänglig bok, skriven på en enkel men god svenska. 

Rudolf Höss, Kommendant i Auschwitz

Den prisbelönta filmen The Zone of Interest handlar om Rudolf Höss och hans familj som bor i fin villa med trädgård utanför förintelselägret Auschwitz. Familjefaderns arbete består i att administrera utrotningen av judarna. Höss egen självbiografi kom 2015 ut på svenska i en reviderad utgåva under titeln "Dödsbringaren Rudolf Höss, Jag var chef för Auschwitz". Jag hittade den på Hornstulls bibliotek.

Höss far ville att sonen skulle bli präst, men hans håg stod till soldatlivet. En särskild sorts gemenskap fann han, som egentligen var ensamvarg, bland de stridande kamraterna under första världskriget. Efter kriget kom han och hustrun att engagera sig i ett lantbruksprojekt. Men Höss var sedan 1934 medlem i SS, och när SS-chefen Heinrich Himmler ville ha med honom i lägerverksamheten tackade han ja.

Efter Dachau och Sachsenhausen fick han order om att bygga upp ett läger i Auschwitz. Han skriver om hur betungande det var att försöka hitta bra medarbetare och att rekvirera det som behövdes. Taggtråd var det till exempel svårt att få fram, så han fick stjäla det.

I sin egen framställning är Höss inte en helt okänslig person. Han undviker att närvara vid arkebuseringar och gör moraliska analyser av fångar och vakter. Efter Himmlers beslut om den "slutgiltiga lösningen" på judefrågan oroade sig Höss för hur den skulle gå till. Han blev lugnad när det visade sig att man inte behövde arkebusera den stora massan människor utan kunde använda sig av gasen Zyklon B. Den provades först på ryska krigsfångar. Han skriver att han velat försvinna av medlidande men att han var tvungen att se allt. För det var han som var ansvarig och gav order till andra. Förintelsen skulle hållas hemlig, så Höss kunde inte anförtro sig åt hustrun. Men hon såg att han inte mådde bra. 

Hur hamnade Rudolf Höss i en sådan situation? Han var fanatisk nazist. Det skriver han själv. Han var naturligtvis antisemit. Judarna var statens fiender. Och han var uppfylld av sin plikt gentemot Himmler och Führern Adolf Hitler.

Det kan uppfattas som stötande att en person som varit ansvarig för två miljoner människors död får uttrycka sina egna tankar i en bok. Därför har den ett förord av Rainer Höss som tagit starkt avstånd från sin farfar och har ett stort engagemang för mänskliga rättigheter. Det finns också ett efterord författat av den tyske historikern Martin Broszat. 

Höss fick möjlighet att göra sina nedteckningar i rannsakningsfängelset i Krakow, dit han utlämnats av britterna den 25 maj 1946. I fängelset skriver han att utrotningen av judarna var ett stort misstag. Genom denna massutrotning har tyskarna ådragit sig hela världens hat. För antisemitismens sak är heller inget vunnet, tvärtom. Judendomen har därigenom kommit sitt slutmål mycket närmare. 

Det tog tio månader innan det blev rättegång i Warszawa. Där dömdes han till döden. Rudolf Höss hängdes i Auschwitz den 16 april 1947.

Med hjärtat till vänster (Vibeke Olsson, "Medan vi ännu kan tala")

Jag tycker mycket om de romaner Vibeke Olsson skrivit om sågverksflickan Bricken och hennes uppväxt på Svartvik söder om Sundsvall. Jag har också med intresse läst hennes böcker om romartiden och andra fristående volymer. Nu ger hon ut en samling krönikor från olika tidningar och radioprogram. Texterna härrör från perioden 2011-2021. Avgörande saker har hänt sedan dess, som Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, Sveriges inträde i Nato och Hamas brutala terrorattack i Israel med påföljande förödande krig i Gaza. 

Pandemin finns dock med i Vibeke Olssons samling. Titeln relaterar till de gamla som offrades och inte kunde höja sina röster, också till äldrevården i allmänhet. Författaren delger oss att hon har sitt hjärta till vänster. Hon röstar på Vänsterpartiet. För Sverige är ett av de länder, där klyftorna ökar snabbast, skriver hon. Kristen är hon också, har varit pastor i baptistsamfund. Jesus lovar att en rättvisa ska skipas som går djupare och längre än den politiska rättvisan. Men det gör det inte mindre viktigt att kämpa här och nu, understryker hon.

Vibeke Olsson röstade nej till EU 1994 och menar att hon fått rätt i allt. Lönedumpning sker när när svenska bönder och arbetare får konkurrera med dem från fattigare länder. Jag undrar bara: Vad händer med den solidariteten? Hon sprider också fördomen att lastbilschaufförerna från kontinenten kör med slitna sommardäck på vintern. I samband med trafikkaoset på E22:an framkom att så inte var fallet. 

Konsumtionssamhället med upplevelseindustrin får sina slängar. Thailandsresenärerna ligger illa till. Jag vet inte hur många gånger Thailand nämns på boksidorna. Olsson vill förstås inte döma någon, eftersom hon är kristen. Det framhålls. Men här får hon mig med sig. Det är verkligen ett grundläggande problem att konsumtionen hela tiden måste öka för att vi inte ska bli fattigare. Om tillväxten och kakan blir mindre drabbar det dem som behöver hjälp. Alternativet är väl ett kommunistiskt samhälle, där alla är fattiga utom den politiska eliten. Sådana funderingar fick mig att rösta nej till kärnkraft 1980. Varför måste vi ha all denna energi för att tillverka en massa onödiga prylar? Nu tycker jag att frågan är betydligt mer komplicerad.

Det är ganska korta krönikor som ingår i samlingen. Författaren gör svepande kommentarer och säger själv att hon inte ger sig in i diskussioner om sakfrågor. Tidsperioden gör också att jag lite ifrågasätter betydelsen av utgivningen. Men jag är ganska säker på att Vibeke Olsson är emot Sveriges medlemskap i Nato. Det framgår i alla fall att hon är emot det värdlandsstöd som Sverige undertecknade med Nato och röstade igenom i riksdagen 2016.

Är uppståndelsen sann? (Dick Harrison, "Jesus")

Jag tycker mig känna Jesus ganska väl genom evangelierna och Svenska kyrkans tradition. Men på bokrean fick jag syn på Dick Harrisons "Jesus" och blev nyfiken på hur en historiker uppfattar honom och händelserna omkring.

Först konstaterar han att Jesus var en historisk person men att vi inte vet hur han såg ut. Bland icke-kristna skribenter kan judiske Flavius Josefus nämnas som vid första seklets slut hade en notis om "Jesus, en vis man". Denne anklagades av högt uppsatta judar. Pontius Pilatus lät döma och korsfästa honom. Men hans anhängare, de kristna, fortsatte att vörda honom. 

De huvudsakliga källorna om Jesu liv är emellertid de fyra evangelierna, Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Markus, det äldsta, skrevs någon gång mellan år 60 och 75. De tre första kallas för synoptikerna, de samsynta. Johannes, som är det yngsta evangeliet, avviker vad gäller kronologin och viktiga händelser. Vinmiraklet i Kana och återuppväckandet av Lasaros finns bara hos Johannes. Synoptikerna beskriver Jesus som en barmhärtig och fördomsfri människa, skriver Harrison. Johannes lägger stor tyngd vid hans gudomlighet.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta Jesu dop. Jesus inledde sin verksamhet efter att Johannes döparen fängslats. I de synoptiska evangelierna kan vi läsa att Jesus stod i centrum för en gruppering i Galileen. Det fanns flera andra rörelser inom judendomen, men Jesu väckelserörelse skilde sig från dem. Han tog emot alla slags människor i sin krets: fiskare, tullindrivare, - och kvinnor. Det var inte vanligt. Han välkomnade barn, prostituerade och äktenskapsbryterskor. Han satte sig över judiska fördomar mot samarier och romare. Maria från Magdala var en kvinna som fick en viktig roll. Hon följde Jesus och lärjungarna genom Galileen, närvarade vid korsfästningen och blev den första att vittna om hans uppståndelse. Att hon skulle ha varit en prostituerad var ett påhitt av Medeltiden.

Dick Harrison resonerar kring flera händelsers historiska trovärdighet, men här tar jag bara upp det som är svårast att förstå för icke-kristna, det vill säga uppståndelsen. Han menar att en av följande fem saker skett: 

Maria från Magdala och de andra kvinnorna skulle ha tagit bort stenen framför graven, burit ut Jesu kropp och begravt den i hemlighet någon annanstans. Men då skulle Pontius Pilatus vakter inte funnits där och ingripit.

Lärjungarna själva skulle ha tagit bort kroppen. Då skulle inte heller vakterna gjort sitt arbete. Det förutsätter också att lärjungarna spelade förvånade när de uppskrämda kvinnorna uppsökte dem.

Romarna skulle ha tagit bort kroppen. Men vad skulle de haft för motiv till det?

Jesus skulle ha dödförklarats för tidigt, vaknat upp och smitit iväg till ett anonymt liv. Då skulle det heller inte funnits vakter som ingripit.

Det femte och sista är att Jesus verkligen uppstod.

Om det varit ett mysterium i en deckare skulle nog det mesta peka mot kvinnorna, skriver Harrison. De kanske hade fått vakternas hjälp att lyfta bort stenen för att smörja kroppen och sedan passat på att smussla undan den. Om vi emellertid förutsätter att vakterna gjorde sitt jobb ordentligt utan att avvika, somna eller mutas, återstår bara att Jesus uppstod från dödsriket. Sherlock Holmes skulle ha sagt att om du utesluter alla andra möjliga lösningar måste den enda som återstår, även om den förefaller osannolik, vara den sanna. 

"Samtal pågår" på Stockholms stadsbibliotek om supervalåret 2024

Igår kväll lyssnade jag på ett intressant samtal på Hornstulls bibliotek med anledning av det som kallas för supervalåret 2024, då 76 länder i världen  går till val. Moderator var journalisten Christian Catomeris. I panelen satt Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, Åsa Persson, forskningschef vid Stockholm Environment Institute och Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi.

Ämnen  som avhandlades var demokratins ställning, klimatet och ekonomin. De val som kanske mest fångar vårt intresse här i Sverige är valen i USA och Ryssland samt valet till Europaparlamentet. 

Trump har stora chanser att  ånyo bli vald till president. Det kommer i så fall att få svåra konsekvenser, både för demokratin, Nato och klimatet. Han godkände inte resultatet vid förra valet och är misstänkt för att ha initierat stormningen av den amerikanska kongressbyggnaden 2021. Calmfors menade att Trump 2.0 skulle bli värre än den förra versionen. Trump omger sig nu med idel likasinnade som inte har någon vilja att stoppa honom. Men allvarligast enligt Calmfors är att vi med honom på presidentposten inte längre kan räkna med att bli skyddade av USA:s kärnvapenparaply. Det ökar risken för att Putin skulle använda kärnvapen. Ekonomiskt skulle Trumps tillträde leda till en ökande protektionism. Han har utlovat högre tullar, vilket är dåligt för tillväxten.

Åsa Wikforss använde sig av begreppet elektoral autokrati och gav Orbans Ungern som exempel. Ungern är ingen demokrati. Det säger alla de institut som studerat saken. Man har fria val, men den folkvalda ledaren har kontroll över pressen. Wikforss underströk vikten av kunskap. Folkbildning kan stå emot en odemokratisk utveckling i ett land. Polen har med det senaste valresultatet börjat vända en negativ utveckling. Möjligheten finns, eftersom Polen har ett starkare civilsamhälle, påpekade någon.

EU-valet kan leda till att högerpopulisterna får en 25-procentig andel av rösterna.  Det skulle kunna sända dåliga signaler till de nationella parlamenten, och klimatpolitiken riskerar att bli lidande. Åsa Persson framhöll att EU ska halvera utsläppen till 2030 (jämfört med 1990 års nivåer). Det ska alltså ske under nästa mandatperiod. Det är viktigt att Sverige jobbar mer aktivt när det gäller omställningen och inte bara förlitar sig på EU. Calmfors insköt att han var enormt besviken på politikerna. När elpriset var högt på grund av brist tävlade de om att kompensera befolkningen för det. Man ska inte subventionera prisökningar på energi, enligt Calmfors.

Vad gäller presidentvalet i Ryssland är det dystert. Det fanns visserligen en röst i publiken som tyckte att väst skulle upplysa ryska folket i stället för att kriga. Panelen såg inte den möjligheten.

Jag lär mig lite om Muhammed (Klas Grinell, Muhammed)

Det har kommit en ny bok om Muhammed. Klas Grinell kom att intressera sig för den muslimska världen när han arbetade som guide. Nu är han docent i idéhistoria med inriktning på islamisk tradition, kulturarv och filosofi. I sin bok "Muhammed" lutar han sig mot Ibn Ishaqs klassiska biografi över profeten. På slutet finns en litteraturförteckning som också innehåller andra översatta källor. 

Jag hade tidigare bläddrat lite i "Koranen", en pocketutgåva på svenska som min man fick för längesen när han var lärare i svenska för invandrare. Koranen är en samling uppenbarelser som profeten Muhammed fått. Annars känner jag mest till avarter av islam som IS ideologi och diverse sharialagar som i och för sig är vanliga i muslimska länder. Grinell går in på de avsnitt i Koranen som handlar om kvinnors kläder men finner inget om någon slöja eller att klädnaden ska svepas över hår eller ansikte. Det står att de ska noga svepa om sig sina ytterplagg och täcka barmen. 

I dag framhålls Muhammed som pedofil i islamkritiska sammanhang. Det var Muhammeds hustru Aisha som själv berättade när hon var gammal att äktenskapet med profeten fullbordades när hon var nio år. Han var då 50. Man kan hitta flera uppgifter om detta som säger emot varandra. Men att Muhammed tog sig en barnbrud är den breda tradition som gäller, enligt Grinell.

Södra Arabien, där Muhammed levde och verkade på 600-talet, var under hans tid nära knutet till den persiska imperiemakten. I Arabien bodde judar, kristna och zoroastrier. Muhammed började profetera i Mecka, men hans församling blev utsatt för förföljelse och angrepp. Han blev emellertid inbjuden av två viktiga stammar i Medina att bli deras oberoende ledare. Det skedde år 622 i vår tideräkning och blev starten på den arabiska. 

I Grinells bok får vi läsa om många krigshandlingar. Slaget i Badr mot meckanerna var muslimernas första slag. En stor del av berättelserna om Muhammed består av strider. De var viktiga för att göra Muhammed till den världshistoriska ledare han blev. Det var emellertid bara en gång som Muhammed själv dödade någon, kan vi läsa. Muhammed är islams etiska föredöme. Han är i berättelserna tålmodig, lugn, modig, rättvis, kysk och generös. 

Vid ett tillfälle anföll en judisk stam Medina. De svek därmed ett avtal, och många av dem avrättades. Att de var judar framhålls inte i de klassiska källorna. Det är först med Israel-Palestina-konflikten som antisemitismen blivit framträdande i den muslimska världen, menar Grinell.

En annan sak är att man inte kan rättfärdiga mäns våld mot kvinnor med Muhammeds exempel. Det framkommer på flera ställen i berättelserna om honom att han behandlade sina fruar vänligt och med respekt. Det var oklart hur många fruar Muhammed hade. Många tror att det var tio eller elva. Det är också oklart hur många barn han hade. Bara en dotter, Fatima, lär ha överlevt honom. 

Så småningom kunde Muhammed med en stor här erövra Mecka. Han red på sin kamel runt Kaba, gick sedan in och rensade patriarken Abrahams helgedom från gudabilder. Han ställde sig på trappan och höll en kort predikan, då han inbjöd folket att anta islam.

Ytterligare ett år senare gjorde Muhammed en ny vallfärd. Då höll han sin avskedspredikan som innehöll islams fem pelare. "Bekänn er tro till Gud, förrätta de fem bönerna, fasta under månaden ramadan och betala era allmosor utan protester. Företa vallfärden till er Herres helgedom". Den 8 juni år 632 dog Muhammed i Medina. 

Genom Klas Grinells bok om Muhammed har jag vidgat min allmänbildning något i alla fall. Jag kan förstås inte undgå att jämföra med Jesus som inte aspirerade på någon världslig makt. 

En modig bok med moraliska krav (Peter Halldorf, "Guds Israel? I profeternas spår genom omstritt land"

Israel nämns för första gången i Bibeln. Israels folk blir utvalt i berättelsen om Israels förfäder i Första Moseboken och i historien om befrielsen ur Egypten i Andra Moseboken. De är utvalda, inte för att de utmärkt sig bland andra utan för att Herren fäst sig vi dem, som det står.

Peter Halldorf, författare, redaktör och tidigare pastor i Pingströrelsen, ställer sig den kritiska frågan hur förbundets folk förhåller sig till den moderna staten Israel och dess politik. Gud säger: "Ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud". Förbundet är ett kärleksavtal. Det innebär en "genuin ömsesidighet", skriver den judiske filosofen Emmanuel Levinas.

I den hebreiska Bibeln beskrivs Israels kallelse som ett tecken för en gemenskap som vittnar om Guds vishet och rättfärdighet, 

Profeterna formulerar en frän kritik av de attityder och maktstrukturer som har utvecklats i antikens Israel. I Jeremias bok är människorna trolösa och giriga. Profeterna har tillit till att Gud leder historien mot ett mål, men det är inte likgiltigt vilka val människorna gör. Hopp är inget abstrakt, säger Jean Zaru, som Halldorf träffar. Hon är den enda kvinnliga kyrkoledaren i Mellanöstern. Hoppas du på frihet måste du arbeta för frihet. Hoppas du på fred måste du arbeta för fred.

Sion blev i den judiska traditionen liktydigt med Jerusalem men efter att babylonierna lagt staden i ruiner också med folkets förlorade hemland. Sionismen som politisk rörelse föddes vid 1800-talets slut. Pogromer i Östeuropa och Ryssland fick många judar att invandra till Palestina. 1914 fanns där 85 000 judar och 700 000 araber. På en sionistkongress 1921 lade Martin Buber fram en resolution som manade till ett hederligt samförstånd med det arabiska folket. Men hans tankar utmanades av en rörelse mot svärdet och makten. 

Efter första världskriget och osmanska rikets fall blev Palestina som bekant ett brittiskt mandat. Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour, som var kristen sionist, verkade för att ge judarna ett hemland. Efter Förintelsen erkändes Israel som en självständig stat av FN. Då, när judarna efter flera tusen år i exil äntligen fått återvända till sitt land uppstod ett moralens och värderingarnas eldprov, som Anita Goldman uttryckt det. 

Araber som opponerat sig mot den ökande judiska invandringen hade utfört terrorattacker, och en judisk terrorism hade riktat sig mot det brittiska styret. Britterna betraktades som förrädare, eftersom de stod för en lösning som även gällde palestinierna. Vid ett blodigt attentat mot ett hotell i Jerusalem 1946 dödades 91 personer. Attentatet utfördes av en organisation, där Menachem Begin var en av ledarna. Han skulle sedermera bli Israels premiärminister. Samma terrorgrupp genomförde i april, bara en månad före utropandet av Israel, en massaker i byn Deir Yassin utanför Jerusalem. 256 män, kvinnor och barn, varav 30 spädbarn, dödades urskillningslöst och deras lik skändades. 

Efter utropandet av den judiska staten angrep de omgivande arabländerna Israel. Den svenske diplomaten Folke Bernadotte blev FN:s utsände medlare. Han presenterade ett förslag, där Israel erkändes men gränserna drogs mer rättvist. Det ledde till hans död. Mannen som avlossade skotten från en kulsprutepistol blev senare livvakt åt premiärminister Ben-Gurion.

I det som israelerna kallar självständighetskriget 1948 utökade Israel sitt område med 40 procent jämför med det förslag FN utarbetat. De områden arabstaterna erövrade återockuperades av Israel under sexdagarskriget 1967. Jeshajahu Leibowitz, ortodox jude, har kallats för Jerusalems moderna profet. Han varnade för vad som skulle komma efter att Israel ockuperat Gaza och Västbanken. "Israel upphörde att vara en stat för det judiska folket och blev en apparat för judars påtvingade herravälde över ett annat folk."

Hamas ville förstås med sin massaker den 7 oktober 2023 skapa skräck. Men terrorister vill också framkalla vedergällning så att offren själva blir förövare. Hur kan den svårt drabbade undvika den fällan? undrar Halldorf. Kanske genom att fråga sig: Vad vill mina värsta fiender se mig göra? Hur kan jag välja att göra det motsatta?

Israel lämnade 2005 Gazaremsan på dåvarande premiärministern Ariel Sharons initiativ. Vid det palestinska parlamentsvalet 2007 vann Hamas. Israel inledde sin blockad och stängde av befolkningen från omvärlden. Där råder nu en diktatur med starkt förtryck. Unga män utan framtidshopp har anslutit sig till Hamas och genomförde de bestialiska dåden.

Efter det som hänt får det sägas vara modigt av en så betydande person i den svenska kristenheten att ge ut boken "Guds Israel?". Peter Halldorf sammanfattar: "Att ta Israels kallelse på allvar och erkänna den israeliska statens legitimitet, dess rätt att inte behöva vara utsatt för angrepp och hot om terror, kan aldrig innebära att inga frågor får ställas om den israeliska regeringens moraliska ansvar."