I går såg jag Järnladyn, filmen om Margaret Thatcher med Meryl Streep i huvudrollen. Svenska Dagbladets kritiker tyckte att Thatchers känsloliv skildrades på bekostnad av hennes politiska gärning. Jag ställer mig också lite frågande till ramhandlingen: Maken Denis är död sedan flera år tillbaka, och hon går omkring förvirrad i deras gemensamma hem. Hans kostymer hänger kvar i skåpen. Hon vill inte släppa taget. I hennes medvetande är han påtagligt levande. Hon talar med honom, och han kommenterar vad hon gör.
Återblickarna är hennes. Nya terrordåd på tv väcker till liv en tid då IRA var ett verkligt hot. Hon tittar på privata dvd:er från då barnen var små och minns att de ropade att hon skulle stanna när hon var på väg till möten.
Sekvens läggs på sekvens. Fadern, the grocer, var en förebild. Hon hjälpte till i hans affär innan hon kom in på Oxford. Gör mig inte besviken! sa han. Medan modern stod vid diskbaljan, var blöt om händerna och inte kunde ta i intagningsbeskedet. Med den uppväxten tyckte Margaret Thatcher att hon hade rätt att ställa krav på folket och fackföreningarna.
Hon kom till makten när Storbritannien var i kaos med strejker, våldsamma demonstrationer och elransonering. Hon menade att idéer och tankar var det som betydde något. Men i Falklandskriget tog patriotiska känslor över. Hon blev hyllad efter segern över Argentina. Soldaterna hade inte dött förgäves, sa hon. I mina ögon framstår det som horribelt att offra människoliv för en så futtig sak.
Jag är inte kvinnan att bedöma om hon gjorde något gott för sitt land. Det ger inte filmen underlag för heller. Den är alltför fragmentarisk när det kommer till det. Det är som att det läggs mer krut på att visa att hon minns än vad hon minns. Hur hon hade det som ensam kvinna i ljusblå dräkt bland män i mörka kostymer är dock inte svårt att sätta sig in i. För de konservativa var också hennes bakgrund suspekt.
Meryl Streep gör som nästan alltid en stark insats. I Broarna i Madison County var samspelet med Clint Eastwood imponerande mättat occh nyansrikt. Med Mama Mia visade hon att hon var en skådis som med bravur också kunde sjunga och agera i en musikal. Men varför var hon med i Djävulen bär Prada? Den filmen var så floskulös att det stänkte om det. En ung kvinnlig journalist är beredd att göra allt för karriären, och blir utnyttjad av sin häxa till chef. Så minns jag den i alla fall.
I Järnladyn gestaltar Meryl Streep Thatcher som medelålders och gammal. I en intervju som Karin Hübinette gjorde med henne nyligen berättar hon att hon redan som ung såg sig själv i de äldre kvinnorna i sin släkt. Och i de gamla såg hon ungdomen inbäddad men redo för utlopp.
Så synd att Denis poppar upp hela tiden. På slutet kan jag inte låta bli att gäspa. Margaret låter honom gå, och jag går ut ur salongen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar