Långfredag - syndarens glädje

Under långfredagen står korset i centrum, lidandets kors, dödens temporära seger. Vid den tredje timmen, klockan nio på morgonen, spikas Jesus fast vid korset. Vid nionde timmen, klockan tre på eftermiddagen, ger han upp andan efter att ha sagt med hög röst: Det är fullbordat! Redan i de orden finns det godas seger. Det är löftet som tränger igenom.

På långfredagen iakttas även eukaristisk fasta. Det är den enda dagen på året som kyrkan inte firar nattvard.

Förr i tiden hade man tråkigt på långfredagen. Så minns också jag den dagen från min barndom. Kanske var det till och med tråkiga program på tv. I dag är det en dag som erbjuder alla andra dagars aktiviteter och förströelse.

Om man väljer att vara i stillhet på Stora fredagen kan man meditera över korsets mysterium. Vad innebär det att korset är frälsningens instrument? Svarar det mot en djupt personlig erfarenhet i våra liv? Peter Halldorf skriver i Heligt år att ”detta mysterium kan vi bara förstå när sorgen över våra synder väcker den ånger som för till omvändelse”. Han menar vidare att utan hjärtats förkrosselse kommer inte långfredagen att bära frukt i våra liv. Då först kan vi ta emot Jesus ord från korset: ”I dag skall du vara med mig i paradiset”.

Fredrik Modéus försöker i Konturer av tro bena ut korsets mystik med hjälp av tre modeller från teologins historia. Enligt den objektiva försoningsläran vill Gud det sanna och rätta, men synden har stängt vägen mellan Gud och människa. Jesus tar som ställföreträdare för människan på sig synden och öppnar vägen till Gud. I den subjektiva försoningsläran är Gud subjektet i en kärleksfull gärning gentemot människan. I den är också försoningen beroende av den enskildas svar. För henne gäller det att ta emot och bejaka. Den dramatiska försoningsläran betonar att långfredagens korsdöd är ett uttryck för Guds kamp och att den gestaltar det godas seger över det onda.

Modéus ställer frågan vad dessa läror vill berätta för honom. I den första får han syn på sin synd som är det som står i vägen för hans sanna människoblivande. Det handlar om den bortvändhet som gör att man missar målet med sitt liv. Den subjektiva försoningsläran innebär en ovillkorlig kärlek som gör att han vågar komma till korset med sitt livs smärta och tillkortakommanden. Guds kärlek hjälper honom att tro att någon har varit före i det svåra. Den dramatiska försoningsläran ger honom inspiration att ställa sig på det godas sida genom aktiva val. Dessa innefattar bland annat att försonas med andra och förlåta utan att kräva något tillbaka.

Jag har som många andra moderna människor problem med syndabegreppet. Därför tar jag gärna till mig den definition Modéus väljer. Att en mördare syndar och att vi syndar när vi skadar andra och gör orätt mot dem håller vi nog med om. Men att bekänna sin synd för att få förlåtelse vid varje mässa är lite svårare. Jag brukar säga till Gud: Du vet vad jag har gjort. Jag har nämligen att dåligt syndamedvetande. Jag tycker inte att jag har gjort så mycket ont. Det måste väl vara den största synden av alla. Då är jag syndare i alla fall och kan bli räddad! Halleluja!

För Modéus är, fast han är präst, livets väg fylld av frågor. För honom är trosläran fackelljus som lyser upp så mycket som behövs men bara en bit av vägen. Halldorf framstår för mig som en from man, orubblig i sin tro men lite krävande. Han tycker att även påskaftonen bör ha sin gudstjänst. Vi behöver vara tillsammans på lördagen för att få kyrkans hjälp att begrunda vad det innebär att Guds son ligger död i en grav. Ingen tvingar mig till kyrkan. Vi är långt från det i detta tack och lov sekulariserade land. Men när jag kommer dit i min läsning vill jag göra revolt mot det dystra. Jag har gått igenom en svår tid och tackar Jesus för varje dag jag får känna glädje och iver. Jag ska gå på bio i dag. Sen ska ni få läsa vad jag tyckte om filmen.