Var finns ansvaret? (Marianne Jeffmar, Älska mig - ändå!)

Jag blir nyfiken på Marianne Jeffmars senaste roman Älska mig – ändå! (Podium). Enligt pressmeddelandet är den en uppgörelse i form av en terapeutisk dialog. Om rätten och tvånget att skriva ska den också handla. Det intresserar mig.

Det är den första bok jag läser av författaren, och jag känner inte till hennes privatliv. Det finns dock flera inslag i och omkring texten som tydligt pekar mot en självbiografisk berättelse. En ”autofiktiv roman” säger undertiteln eller ”handledning i autismspektrumstörningar”. Mottot vänder sig till barn och barnbarn: ”för att ni och världen så småningom ska förstå”. I efterordet skriver författaren under eget namn att upprinnelsen till romanen var en bild i en dröm. Bakom hennes stol stod en svartklädd kvinna, ett av hennes jag, och talade strängt till henne.

Terapeuten som jaget samtalar med heter Anna Maria, ett anagram av författarens förnamn och samma namn som huvudpersonen i boken. Denna kvinna ska alltså gå till rätta med sig själv i mogen ålder. Mycket handlar om männen. De står på rad och går omlott i hennes liv. Hon lurar dem och bedrar dem, men hon utnyttjas också av dem. Det är en situation omvänd den Strindberg brukar beskriva: Hon får försörja männen och skriva deras romaner. Mycket passion har funnits i hennes liv men också mycket plikt som tynger och stänger in. Det är en ganska så hopplös skildring. Jag frågar med henne själv: "Hade de inte också ljusa dagar?”

Konflikten mellan egna författarambitioner, rollen som mor och anpassningen till makarna och fästmännen leder till kroppsliga sjukdomar. Hur har Anna Maria hamnat i den ofriheten? Hon har haft en frireligiös skuldbeläggande uppväxt får vi veta. Övergrepp i barndomen antyds också. De skulle ha gjort henne blind för de egna barnens utsatthet. Dikter, drömmar, sagor och dagboksanteckningar interfolieras, men den enda lärdom som dras av allt är att hon lider av ett autistiskt handikapp. Det framstår som en vädjan om ansvarsbefrielse från en kvinna som beskyllts för att sakna empati. Men visst kan det vara sant.