I bibelgruppen i går talade vi först om den gångna söndagens texter, tredje söndagen i påsktiden. Den gode herden är temat. Psaltaren 23, "Herren är min herde, ingenting skall fattas mig" som den inleds i den nya översättningen fångade vårt intresse en bra stund och särskilt då Bibel 2000:s nya språkliga dräkt. Jag tycker för min del att den nya versmelodin i stället för "mig skall intet fattas" bryter av det poetiska uttrycket. Andra reagerar på att ålderdomliga men vackra ord som "han vederkvicker min själ" har bytts ut mot "han ger mig ny kraft". I 1917 års utgåva lär fler poeter ha varit inblandade. I den senaste har man haft ambitionen att gå tillbaka till grundtexten. Men att bägaren som flödar över blir till en bägare fylld till brädden är väl lite futtigt. Och att jag ska få bo i Herrens hus evinnerligen är något annat än att Herrens hus ska vara mitt hem så länge jag lever, som det står i den nya versionen.
Phillip Keller som själv är herde har skrivit en vägledning. Den 23e psalmen finns på svenska på antikvariat och på engelska hos Adlibris. Han känner fårens naturliga miljö och har utifrån den format en innerlig läsning.
Det är en vacker psalm - kanske den vackraste. När jag öppnar min konfirmationsbibel ser jag att det är Psaltaren 23 som prästen i Ljusdals församling har angett som min följeslagare. Vad många vägar jag har gått sedan den dagen!
Nästa söndag är den fjärde i påsktiden. Då är rubriken "Vägen till livet". I den andra årgångens evangelietext finner vi de välbekanta och starka orden av Jesus om att han är "vägen, sanningen och livet". Men nu är det den första årgången som läses. Där återvänder kyrkan till Jesus avskedstal till lärjungarna inför påsken. Han säger: "En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen." Först ska han bli korstfäst och dö. Sedan ska han återuppstå.
Men efter att ha visat sig för lärjungarna vid några tillfällen försvann han igen! Mina tankar går till Jonas Gardells diskussion om Kristus återkomst som jag refererat tidigare. Kristendomen var en apokalyptisk rörelse. Dess viktigaste budskap var att slutet då Messias skulle återvända var omedelbart förestående. Varje förklaring till varför Guds rike dröjer är en omtolkning av vad den historiske Jesus själv lärde ut, menar Gardell. Och redan Lukas var inne på den vägen: Guds rike är inom er.
Kan vi inte nöja oss med det? Vad mer begär vi egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar