Mannen från Le Havre har nu hamnat i en liten salong på Grand. Den ska gå ett par veckor till. Så det gäller att passa på.
Kameran fångar in udda existenser i den franska hamnstaden. Deras miljö är järnvägsstationen, trånga bakgator med enkla barer, små speceributiker och slitna bostäder. Det är goda människor. När någon behöver hjälp ställer de upp solidariskt.
Vi placeras i nutid med flyktingar i containrar. Men gamla bilmodeller och schabloner som en kommissarie i trenchcoat ger filmen ett nostalgiskt skimmer. Kanske är det en blinkning till le film noir. Måhända vill regissören antyda att det fanns mer av civilkurage förr.
Eftersom något så behjärtansvärt sätts i centrum som en ung pojke på väg till sin mamma i London sympatiserar biobesökaren utan vidare med olagliga handlingar. Vad skulle vi annars göra?
Det dricks otaliga glas vitt vin, rött vin och calvados. Och cigaretten sitter i allas mungipor. Replikerna är hårdkokta, ibland absurda. Det är Kaurismäki men mindre misär och mer realism än i Mannen utan minne.
Slutet är ett sådant som man får diskutera med sina vänner. Man leds att tro något. Så vänder berättelsen blad. Eller gör den inte? I alla fall blommar ett körsbärsträd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar