På Dramatens stora scen spelas nu Hedda Gabler, en av Ibsens pjäser om en kvinna i bur. Det är ett kammarspel med sex roller. Hedda är nygift med Jörgen Tesman som förväntas få en professur. Det är något som det äkta paret har tagit ut i förskott genom att köpa en flott villa - kan man ana, den syns inte - med benäget bistånd av en av hans fastrar.
Lehna Edwalls scenografi är på samma gång sparsmakad och överdådig. Den består av ett stort vardagsrum möblerat med ett antal vulgära ceriseröda soffor och några stora blomvaser. Kanten av scenen är en terrass som avskärmas från rummet med en heltäckande glasvägg.
Så dyker på välkänt manér en person från det förgångna upp. Det är Eilert Lövborg som varit nära vän med hustrun och som nu visar sig utgöra en farlig konkurrent till maken inom den akademiska världen. Han fungerar som katalysator för en laddad intrig med dramatisk utgång.
Vi är inte i ett genomfört sent 1800-tal. Tesman har manchesterkostym, och Eilert ser ut som en intellektuell kan göra i dag. Men han har portföljen full med papper skrivna för hand i stället för en dator. Uppdateringen av pjäsen går inte att göra konsekvent just på grund av den händelse som utgör navet i handlingen.
Fastern är gammalmodigt klädd. Thea, en vän som biträder Eilert i hans arbete, går i mjukisplagg: svart kjol och jumper. Advokat Franck som rör sig fritt i huset har något allmänt kostymaktigt på sig.
Maria Bonnevies Hedda gör effektfull entré iförd långkjol och en hård torso på överkroppen. Så är hon också generalsdotter. Hon förvarar två pistoler i en låda som hon tar fram emellanåt - en farlig lek!
Jag undrar alltid vad moderniseringar ska vara till för. Om en pjäs är klassisk kan den tala till oss från sin egen tid. Tyvärr jämför jag med en traditionell uppsättning som gick på tv 1993 med Lena Endre i huvudrollen. Den var suverän. Där hade Hedda en hårt snörd klänning, och männen var stiliga i kostym. Hennes strama neurotiska spel imponerade.
Maria Bonnevie gör inte dåligt ifrån sig, men hon gör det inte heller till en komplicerad roll. Det gäller att skrika att det är såååå tråkigt och springa runt i ångest med en pistol i högsta grepp.
Vad är då aktuellt och allmängiltigt med en pjäs som Hedda Gabler? Det är klart att det är instängdheten, följderna av att ha gjort ett felaktigt val och inte hitta någon utväg. Till Heddas öde hör också att inte bli tagen i anspråk. Hon vet vad hon inte vill men har annars vare sig mål eller riktning. Ett så meningslöst liv är en tragedi i alla tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar