Kristen arbetarförfattare (Vibeke Olsson)

Det finns olika sätt att bli bekant med en bok och ett författarskap. För ganska många år sedan när jag också var med i en studiecirkel i Högalids församling blev vi rekommenderade att läsa Vibeke Olssons Hedningarnas förgård. Jag blev imponerad av hennes förmåga att skildra vardagslivet i antikens Rom och sätta sig in i känslor och tankar hos människor som levde för så länge sedan. I centrum står slavinnan Callistrate som föder en handikappad dotter, Sabina. Med bara en fungerande arm skulle ett barn egentligen inte få leva, men en kristen slavägare räddar mor och dotter. Boken ingår i en svit av fyra. De följande är Kvarnen och korset, Sabina och Sabina och Alexander.

Jag håller nu på och läser den andra volymen. Callistrate har avsagt sig sin kristna tro under tortyren i fängelset. Hon lever i en slavkasern med mannen Eunicius som är kvarndragare och tre barn av åtta som hon fått behålla. Hon sliter hårt med att skura och byka. Sabina arbetar i ett bageri fast hon bara är ett barn. Det är viktigt för Callistrate att dottern är arbetsduglig. För en slav är det avgörande. Hon har med hårdhet tränat henne sedan hon var mycket liten.

En  kväll när Callistrate arbetar i tvättstugan tränger genom väggen välkända ord: Tag och ät, detta är min kropp. Hon hör kvinnor be med mumlande röster. Det gör ont i henne. Hon känner sig ensam och övergiven. Nu är hon avfälling, men efter att ha åhört denna hemliga gudtjänst kan hon inte släppa tanken på Kristus. Hon är övertygad om att det är han som bevarar Sabina.

Några år senare säger en vän till mig att jag måste läsa Molnfri bombnatt. Det är en stark roman om en äldre kvinna som på sin gata i Stockholm hör skinnskallar dra förbi. De ropar Sieg heil, och hon påminns om andra världskriget i sitt hemland Tyskland då hon älskade en SS-man. Vibeke Olsson ansluter här till ämnet för sin debut som 18-åring, Ulrike och kriget.

För ett par år sen letade jag på måfå i bokhandelns hyllor. Det var ett tag sedan jag läst något som fängslade mig, och jag var utan uppslag. Då fick jag syn på Sågverksungen av Vibeke Olsson. Författarnamnet borgade för god läsning. Och när jag såg att den handlade om Svartvik och storstrejken i Sundsvall 1879 blev jag riktigt intresserad. Min farfar och hans far liksom min farmors far var sågverksarbetare. Min farfar pensionerades från Karlsvik innan den sågen lades ner som den sista på Alnön.

Sågverksungen har fått två uppföljare, Bricken på Svartvik och Sågspån och eld. En fjärde volym är på gång, enligt förlaget. Men när den kommer ut beror på hur lång tid författarens forskning tar. Jag förstår att hon går grundligt till väga. På telefon gav hon mig tips om böcker som getts ut av Sågverksfolket på Alnön. Jag lånade på Stadsbiblioteket och hittade foton både på farfar Alfred och gammelmorfar Frans.

Min farfars föräldrar kom över Bottenviken från svensk-Finland. Brickens föräldrar sökte sig söderut till kusten från Norrlands inland. Sågverken ropade efter arbetskraft. Det blev deras räddning efter storsvagåren då de fått begrava barn som dött av hunger.

Arbetarna vinner inte annat på strejken än att de visat inför sig själva och andra att de kan hålla samman. Men det är viktigt nog för rörelsens fortsatta utveckling. En annan gemenskap av betydelse är frikyrkan. Där stöttar man varandra i kampen mot spriten som förstör familjer och får folk att mista jobbet. Att vara arbetsduglig och hålla det rent och snyggt omkring sig är en moral som gäller livet. En arbetsplatsolycka ställer det på sin spets för Bricken.

Både när det handlar om romare och om Svartviksbor finns hos Vibeke Olsson personerna nära, inte bara med sitt slit och sin oro - "man kan falla handlöst" - utan också med sin längtan, kärlek och glädje. Nåden finns, menar Bricken. Det svåra måste inte alltid ha sin gång.