Torgny Lindgrens förläggare vill att han ska skriva ned sina minnen. Jag har inga minnen, säger han. Det har alla, säger de. Ungefär så börjar hans senaste bok Minnen.
Visst kommer han ihåg saker, men vilka källorna är och hur tillförlitliga de är kan man undra. En Isak berättar om sin familj, hur de samlade på sig skulder hos handlaren och att denne såg till att få dem vräkta. Borgenären fortsatte att komma på söndagarna när de inte hade något kvar för att påminna om summorna de inte hade betalt. Till ingen nytta. Honom kunde de aldrig genomskåda eller tolka. Det var som Ormens väg på hälleberget. Det känner vi igen som en tidig bok av Torgny Lindgren, en stark berättelse om skuld och utsatthet skriven på bibelsprängd västerbottniska. Är Isak en verklig förlaga som framträder i sin fulla rätt, eller är minnet skapat ur romanen?
Han samtalar också med en tjeckisk författarvän om Thomas Mann. Vännen vet vad som hänt vid den store diktarens begravning. Han återger en absurd dialog mellan sonen Golo Mann och en sovjetisk funktionär som kommit för att hylla. Det blir en grotesk historia, helt galen.
"Mitt liv har inte varit en roman, utan en novellsamling" säger Lindgren till den förläggare som får ta emot manuskriptet. Det kan vi hålla med om när det presenteras som det gör i Minnen. Men det är ett val. Han har avstått från att skriva en sammanhängande självbiografi. Han har inte velat skapa mening.
Torgny Lindgren är skrönornas man. Han hade kunnat om han hade velat. Kanske värnar han om sanningen. Det hade jag inte trott om honom. Efter den här läsningen framstår saken i ett annat skimmer.
Minnen kan framstå som en lekfull bagatell. Men det är stora ämnen som behandlas med skenbar lätthet: äkthet och bedrägeri, dåtid och framtid. Döden upptar sin rättmätiga plats. Det finns något framför det som varit.
Underbart med Torgny. Han är verkligen en litturskatt.
SvaraRadera