Vi kommer direkt in i en dånande storm. Grenar piskar mot rutan. Heathcliff ligger på golvet och kastar sig fram och tillbaka av förtvivlan. Han reser sig och bankar sitt huvud i väggen. En återblick: Han och Catherine står på en höjd ute på heden. Blåsten viner i våra öron. Kameran ligger dogmanära. Vi är där i Andrea Arnolds Wuthering Heights.
Emily Brontë skrev sin roman (sv. Svindlande höjder) 1847 på en prästgård i the Lake District. Det omgivande landskapet var uppenbarligen en stark inspirationskälla. Det är kargt hemma hos familjen Earnshaw. Modern är död. Fadern vill vara en god kristen men framstår som hård och nyckfull. En dag tar han med sig hem en ung mörk pojke som han hittat på gatan. Catherine och nykomlingen Heathcliff, som döps mot sin vilja, finner varandra i en först nästan ordlös gemenskap. De springer runt på myren och mular varandra med lera. En erotisk underton finns i de halvstora barnens lekar.
Styvbrodern Hindley är inte lika välkomnande. Han misshandlar Heathcliff svårt och skäller honom för nigger. Med sin grymhet bryter Hindley ner Heathcliff till den grad att Catherine inte kan gifta sig med honom. Hon säger att det skulle vara nedgraderande, fast hon känner i sitt hjärta att det är fel.
Brontë förefaller ha tänkt sig Heathcliff som zigenare, men Arnold har besatt rollen med en svart man. Det var viktigt för henne att tydliggöra utanförskapet, säger hon i en intervju i SvD. James Howson hittade hon via arbetsförmedlingen. Själv tycker jag att den unge Heathcliff, Solomon Glave är mer uttrycksfull trots färre ord. Men det är svårt att säga något om skådespelarna. Det är nästan så att det inte är deras film utan naturens.
Regissören spenderar en förmögenhet på fotoböcker. Det har gett resultat. Hennes fotograf Robbie Ryan skapar vidunderliga scenerier av det gråa, regniga landskapet. Vi får någon enstaka nära-solen-upplevelse. Annars är det mulet, störtregnar eller åskar. Närbilder finns det också gott om på fåglar, fjärilar och insekter. Hur dessa korresponderar med storyn är inte helt lätt att förstå utom när symboliken blir övertydlig med en fågel i bur då Catherine gift sig med grannen Edgar. Småkrypen utgör också enligt Arnold spontana händelser i naturen som hon vill lämna utrymme för.
Jag har haft svårt att ta till mig Brontës roman och tänkte att det kanske var lättare på film. Både ja och nej. Berättelsen som sträcker sig över flera generationer och förvirrar med släktingar som har samma namn har i filmen kokats ner till ett intimare spel. Det gör det lättare att hänga med. Jag känner också mer sympati med de unga huvudpersonerna i filmen. Däremot kvarstår deras passion som vuxna som alltför melodramatisk. Det är en kärlek som brinner och förtär ända in i döden. I slutscenerna kan jag inte se annat än rent vansinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar